AFURULININGEN.
(Hindostansk saga; ur Asiatic Journal).
Ges det något angenämare, i ett hett kli-
mat, än att, makligt lägrad vid en sval källa,
i skuggan af elt tält palmträd, försänkti ljuf-
va drömmar, lyssna på berättelsen af en fe-
saga? Denna slags njutning är ännu i Indien
nästan lika mycket omtyckt, som på Sultan
Schuriars, barbarisk i åminnelse, tid, och man
finner ännu öfverallt svartögda Scheherezader,
begåfvade med en rikedom på ändlösa under-
bara historier. Att se en hop Hinduer grup-
perade omkring en sagoberätltare, är ett eget
skådespel. Under det några, med tillslutna
ögon, med förtjusning inandas blommornas väl-
lukt och med öronen endast uppfalta de in-
tryck, som den äfventyrliga berättelsen åstad-
kommer, märker man i deras yttre intet spår
af deltagande. Andra åter synas, med halföp-
pen mun, med förtjusning uppfatta hvarje ord,
och uttrycka öfvermåttet af sin hänryckning med
det ofta upprepade uttrycket wha! whal! me-
dan en tredje klass af åhörare i tysthet tug-
gar på en komposition af kryddor!, invecklade
i späda vaanblad, och genom de blixtar, som
deras lifliga ögon kasta, förråda den andel,
som de taga i en skön prins eller prinsessas
olyckor, som en manlig eller qvinlig ande
hedrat med sin kärlek. En resande i Hindo-
stan kunde samla hela volymer med dylika
sagor, hvilka, ehuru de allesammans hvila på
grunden af de orientaliska Fdernas trollkonst,
likväl i sammansättningen af- sina romantiska
scener, bära originalitetens stämpel.
Således: det var en gång en konung, som
hade sju söner, hvilke allesammans voro vid
den åldern, att de borde gifta sig. Som han
önskade se dem anständigt försörjda, men deri
befarade att genom val, som tillkännagaf nå-
gon förkärlek för en eller annan, gifva anled-
ning: till afund eller tvedrägt dem emellan, så
rådgjorde han med sin visir, huru man borde
ställa till, att hvar och en vore nöjd med va-
let. Visiren, en förståndig man, som alldeles
icke var angelägen om, att personligen blanda
sig 1 en så kinkig sak, sade, sedan han betänkt
sig ett ögonblick: ?O konung, om du vill vin-
na ditt syftemål, så låt på en bestämd dag an-
ordna en högtid, tåga ut ur ditt palats, åtföljd
af dina söner, dina höga embetsmän och teal-
rika trupper. Låt genom dina tjenares mun
förkunna din mening för det församlade fol-
ket, låt derefter frambära sju bågar och sju
pilar, låt hvar och en af prinsarne taga en så-
dan, och på en slump afskjuta dem, och om
man då följer den riktnivg hvarje pil tagit,
skall man för hvar och en af dina söner finna
den hustru som ödet bestämt honom.
Detta råd behagade konungen. Han försam-
lade sålunda en stor här, satte sig upp på en
elefant, och tågade i spetsen för sitt hof och
sina högre embetsmän ut till en icke långt
bort belägen slätt. Bela stadens folkmängd läg-
rade sig rundt omkring, jemte otaliga hopar af
hästar, kameler och oxar. På den utsatta da-
gen underrättade visiren folket om monarkens
vilja, sedan Prinsarne samtyckt dertill, och svu-
vit att dtnania Un med ÅAdoetc utrgrana AK Go