AFURULININGEN. (Hindostansk saga; ur Asiatic Journal). Ges det något angenämare, i ett hett klimat, än att, makligt lägrad vid en sval källa, i skuggan af elt tält palmträd, försänkti ljufva drömmar, lyssna på berättelsen af en fesaga? Denna slags njutning är ännu i Indien nästan lika mycket omtyckt, som på Sultan Schuriars, barbarisk i åminnelse, tid, och man finner ännu öfverallt svartögda Scheherezader, begåfvade med en rikedom på ändlösa underbara historier. Att se en hop Hinduer grupperade omkring en sagoberätltare, är ett eget skådespel. Under det några, med tillslutna ögon, med förtjusning inandas blommornas vällukt och med öronen endast uppfalta de intryck, som den äfventyrliga berättelsen åstadkommer, märker man i deras yttre intet spår af deltagande. Andra åter synas, med halföppen mun, med förtjusning uppfatta hvarje ord, och uttrycka öfvermåttet af sin hänryckning med det ofta upprepade uttrycket wha! whal! medan en tredje klass af åhörare i tysthet tuggar på en komposition af kryddor!, invecklade i späda vaanblad, och genom de blixtar, som deras lifliga ögon kasta, förråda den andel, som de taga i en skön prins eller prinsessas olyckor, som en manlig eller qvinlig ande hedrat med sin kärlek. En resande i Hindostan kunde samla hela volymer med dylika sagor, hvilka, ehuru de allesammans hvila på grunden af de orientaliska Fdernas trollkonst, likväl i sammansättningen afsina romantiska scener, bära originalitetens stämpel. Således: det var en gång en konung, som hade sju söner, hvilke allesammans voro vid den åldern, att de borde gifta sig. Som han önskade se dem anständigt försörjda, men deri befarade att genom val, som tillkännagaf någon förkärlek för en eller annan, gifva anledning: till afund eller tvedrägt dem emellan, så rådgjorde han med sin visir, huru man borde ställa till, att hvar och en vore nöjd med valet. Visiren, en förståndig man, som alldeles icke var angelägen om, att personligen blanda sig 1 en så kinkig sak, sade, sedan han betänkt sig ett ögonblick: ?O konung, om du vill vinna ditt syftemål, så låt på en bestämd dag anordna en högtid, tåga ut ur ditt palats, åtföljd af dina söner, dina höga embetsmän och tealrika trupper. Låt genom dina tjenares mun förkunna din mening för det församlade folket, låt derefter frambära sju bågar och sju pilar, låt hvar och en af prinsarne taga en sådan, och på en slump afskjuta dem, och om man då följer den riktnivg hvarje pil tagit, skall man för hvar och en af dina söner finna den hustru som ödet bestämt honom. Detta råd behagade konungen. Han församlade sålunda en stor här, satte sig upp på en elefant, och tågade i spetsen för sitt hof och sina högre embetsmän ut till en icke långt bort belägen slätt. Bela stadens folkmängd lägrade sig rundt omkring, jemte otaliga hopar af hästar, kameler och oxar. På den utsatta dagen underrättade visiren folket om monarkens vilja, sedan Prinsarne samtyckt dertill, och svuvit att dtnania Un med ÅAdoetc utrgrana AK Go