bulda sextonåriga dotter Ildegert, vidden, enkla aftonmåltiden. De flämtande vaxljusettö spridde ett dunkelt sken kring de med rustningar och vapen behängda väggarne. En hemlig oro var målad i den gawmles vördnadsbjudande ansigte, som bar stämpel af nordisk kraft och allvar, i förening med klokhet och erfarenhet; då och då kastade han en blick af innerlig fadersömhet på sin dotter, som satt midt emot honom på avdra sidan af det lilla bordet. Äfven hon syntes försänkt i vemodsfulla tankar; en glindrande tårperla stal sig då och då:öfver de rosiga kinderna, och tunga suckar uppstego ur det beklämda bröstet. Hon tänkte på den unge Sigurd Tott, som dagen förut tagit afsked för en långvarig skilsmessa. Sigurd var uppfostrad tillsammans med Ildegert. Hans far, riddar Ingemunds förtrognaste vän, hade vid sin död anförtrott honom åt dennes vård, öfvertygad att ingen bättre än han kunde ingjuta fosterlandskärlek och ridderliga tänkesätt i sonens själ. Ifrån sitt sjunde år lefde Sigurd på Sundby, under den gamle riddarens uppsigt, och fick af honom undervisning i alla den tidens ridderliga öfningar, hvarjemte Abboten i Julita kloster, der han vistades en kort tid hvarje år, hade sig uppdraget att sörja för hans själsodling. Så uppväxte han vid Ildegerts sida; de begge lekgamraternes barnsliga förtrolighet öfvergick småningom till en innerlig vänskap, som slutligen förvandlades i ömmare känslor , hvilka först 1 afskedets bittra stund blefvo dem fullt begripliga. Sigurds uppfostran var fulländad, och den gamle hade derföre beslutit låta honom åtfölja de Svenska bjelptropparne, som just nu skulle aftåga nedåt Danmark, till det ännu icke slutade, landsförderfliga Holsteinska kriget; han hoppades att Sigurd i detta fälttåg skulle få tillfälle inlägga ära och göra sig bemåarkt af konungen, samt derigenom hana sig vägen till lycka. Dagen förut hade Sigurd anträdt sin resa, och lemnat Ildegert ett rof för saknaden och sorgen. Min goda Ildegert, sade den gamle riddaren, i det han steg upp från bordet, du är ej mer så glad som förr. Det är något som ligger dig på hjertat? Ack, min bäste far, detär ingenting, svarade Ildegert rodnande; men jag vet ej hur det kommer till, att allting förefaller mig så tomt och ödsligt, sedan Sigurd farit ifrån oss. Och den förfärlige Blodyxen spökar hvarje ögonblick för mitt öga! Gud, huru olycklig skulle jag icke vara, om äfven Ni blefve ryckt ifrån mig! utropade hon, och kastade sig snyftande till den gamles bröst. Lugna dig, min dotter, svarade riddaren efter en kort paus, sedan han torkat bort en tår. Herran vakar öfver oss, och låter icke ett hår krökas på våra hnafvuden, utan sin vilja. Allt hvad som sker, är ju till vårt bästa! Sjelfva döden — ——, Ja, ja, döden skall åter förena oss i helgonens sällskap! Detta är min ljufvaste tröst. Min dotter, om din fars lugn är dig kärt, så fördrif dessa sorgliga tankar. Det har ju noen Alvanla hände SS 3