bulda sextonåriga dotter Ildegert, vidden,
enkla aftonmåltiden. De flämtande vaxljusettö
spridde ett dunkelt sken kring de med rust-
ningar och vapen behängda väggarne. En
hemlig oro var målad i den gawmles vördnads-
bjudande ansigte, som bar stämpel af nordisk
kraft och allvar, i förening med klokhet och
erfarenhet; då och då kastade han en blick af
innerlig fadersömhet på sin dotter, som satt
midt emot honom på avdra sidan af det lilla
bordet. Äfven hon syntes försänkt i vemods-
fulla tankar; en glindrande tårperla stal sig
då och då:öfver de rosiga kinderna, och tun-
ga suckar uppstego ur det beklämda bröstet.
Hon tänkte på den unge Sigurd Tott, som
dagen förut tagit afsked för en långvarig skils-
messa.
Sigurd var uppfostrad tillsammans med Il-
degert. Hans far, riddar Ingemunds förtrognaste
vän, hade vid sin död anförtrott honom åt
dennes vård, öfvertygad att ingen bättre än
han kunde ingjuta fosterlandskärlek och rid-
derliga tänkesätt i sonens själ. Ifrån sitt sjun-
de år lefde Sigurd på Sundby, under den gam-
le riddarens uppsigt, och fick af honom un-
dervisning i alla den tidens ridderliga öfnin-
gar, hvarjemte Abboten i Julita kloster, der
han vistades en kort tid hvarje år, hade sig
uppdraget att sörja för hans själsodling. Så
uppväxte han vid Ildegerts sida; de begge
lekgamraternes barnsliga förtrolighet öfvergick
småningom till en innerlig vänskap, som slut-
ligen förvandlades i ömmare känslor , hvilka
först 1 afskedets bittra stund blefvo dem fullt
begripliga. Sigurds uppfostran var fulländad,
och den gamle hade derföre beslutit låta ho-
nom åtfölja de Svenska bjelptropparne, som just
nu skulle aftåga nedåt Danmark, till det ännu
icke slutade, landsförderfliga Holsteinska kri-
get; han hoppades att Sigurd i detta fälttåg
skulle få tillfälle inlägga ära och göra sig be-
måarkt af konungen, samt derigenom hana sig
vägen till lycka. Dagen förut hade Sigurd
anträdt sin resa, och lemnat Ildegert ett rof
för saknaden och sorgen.
Min goda Ildegert, sade den gamle ridda-
ren, i det han steg upp från bordet, du är
ej mer så glad som förr. Det är något som
ligger dig på hjertat?
Ack, min bäste far, detär ingenting, sva-
rade Ildegert rodnande; men jag vet ej hur
det kommer till, att allting förefaller mig så
tomt och ödsligt, sedan Sigurd farit ifrån oss.
Och den förfärlige Blodyxen spökar hvarje
ögonblick för mitt öga! Gud, huru olycklig
skulle jag icke vara, om äfven Ni blefve ryckt
ifrån mig! utropade hon, och kastade sig
snyftande till den gamles bröst.
Lugna dig, min dotter, svarade riddaren
efter en kort paus, sedan han torkat bort en
tår. Herran vakar öfver oss, och låter icke
ett hår krökas på våra hnafvuden, utan sin
vilja. Allt hvad som sker, är ju till vårt bä-
sta! Sjelfva döden — ——,
Ja, ja, döden skall åter förena oss i helgo-
nens sällskap! Detta är min ljufvaste tröst.
Min dotter, om din fars lugn är dig kärt,
så fördrif dessa sorgliga tankar. Det har ju
noen Alvanla hände SS
3