garer sorg dem högres anföranden, och hura han med gola råd sökt bista de rätt ökande alla, som vari! vittnen till den bjeviliga värma, med hvilken hav omfattat allt, som rört jänet: alla dessa bafva cj kuunat mottaga undersä:telsen om den förut befarade skilsmessan, man att eriara samma vemod fulla känfria, som om en vördad far, en buld vän blifvit från dem bortryckt, — och denna känsla måste blifva -å mycket outplanligare, som vi kunna vara förvi: a!e, att denne vår gemensamma vän omfattas med en kärIk, bvilken, oaktadt hans vya verkningskrets, skall blifva lika så olföråvderiäg som vår. — Den, som — på papperet! — gjort oss del laktig af idealet för Landsbötdingar, må derefter beduma hans öfiiga förtjenster. All säga, det han i allt svarat mot detta ideal och att alla Höldiogar af honom öfverträffats, vore ett smicker, tiver bvilket han är långt upphöjt; men vi tro, all det blefve om stor lycka för bäde Hr Gref Fiölieh och Lärt, om Grefyen biecfve så mycket äl kad som sin företrädare. Målle cmellertid Hr Grefven aldiig af de Högwögende lata förleda sig att i otid sälta sig upp på siva höga bästar! Sådant torde bland hans företrädare hävd: förr och kunde ske Puss — men maåsie 1 våra tider vödvåndigt misslyeka! Ett stolt, högdraget, sä kalladt förrän väsende måste lika mycket såra bvasje förstandig menniska, som celt värdigt, ädelt, aktning Irgifvaude, måste tillvinna sig vär kap och förtroevde, — och äf ven den ringares välvilja kan varva af vigt och värde, stunduvm till och med mer, än den höges. Fa re