garer sorg dem högres anföranden, och hura han med
gola råd sökt bista de rätt ökande alla, som vari!
vittnen till den bjeviliga värma, med hvilken hav
omfattat allt, som rört jänet: alla dessa bafva cj
kuunat mottaga undersä:telsen om den förut befarade
skilsmessan, man att eriara samma vemod fulla kän-
fria, som om en vördad far, en buld vän blifvit från
dem bortryckt, — och denna känsla måste blifva -å
mycket outplanligare, som vi kunna vara förvi: a!e,
att denne vår gemensamma vän omfattas med en kär-
Ik, bvilken, oaktadt hans vya verkningskrets, skall
blifva lika så olföråvderiäg som vår. — Den, som —
på papperet! — gjort oss del laktig af idealet för Lands-
bötdingar, må derefter beduma hans öfiiga förtjen-
ster. All säga, det han i allt svarat mot detta ideal
och att alla Höldiogar af honom öfverträffats, vore
ett smicker, tiver bvilket han är långt upphöjt; men
vi tro, all det blefve om stor lycka för bäde Hr Gref-
Fiölieh och Lärt, om Grefyen biecfve så mycket
äl kad som sin företrädare. Målle cmellertid Hr
Grefven aldiig af de Högwögende lata förleda sig
att i otid sälta sig upp på siva höga bästar! Sådant
torde bland hans företrädare hävd: förr och kunde ske
Puss — men maåsie 1 våra tider vödvåndigt misslye-
ka! Ett stolt, högdraget, sä kalladt förrän väsen-
de måste lika mycket såra bvasje förstandig menni-
ska, som celt värdigt, ädelt, aktning Irgifvaude, må-
ste tillvinna sig vär kap och förtroevde, — och äf
ven den ringares välvilja kan varva af vigt och vär-
de, stunduvm till och med mer, än den höges.
Fa re