eter Indisk prest var närvarande vid tillfället.
Denne kastade sina ögon med deltagande på
henne, ech riktade sedan en förebrående blick
på gurernören, som blef det varse och sade tili
honom: olycklige, det är du, som ingifvit henne
elt så vansinnigt beslut; du har berusat henne
med opium, för ett ännu mer föröka hennes
svärmeri. Edra fördömda läror ro skuld dertill,
ait ett bruk bibehåller sig, som menskligheten
afskyr. Gå, och kom aldrig mer för mina ö-
gon! — Boezer lät sig icke förskräcka och sva-
rade guvervören, alt han iCke kände qvinnan,
men tillstod att ban beregt flere ardra till ett
så förtjenstfullt effer, jech bad guverrören i all
gämjukhet, alt icke neka dte fromma enhar
-hvad hen begärde Denra utbrast nu åter i
böner och tårar. Uppmuntrad af hennes fast-
bet i sitt beslut, ropade Bonzen: Hon förtje-
nar få sin: bön uppfylld. En sådar from tro
har jag sällan funvit; den skal icke heller blif-
va obelöst. I andra verlden skall hon åter
träffa sin man, der blifva oregift recd honom
och aldrig. mer förlera hkovom. — Hvrad, ro-
pade enkan, i dat hon fästade sin bliek på Bon-
zen, skall jag återse min man i bunmelen? Det
sade mig aldrig Bonzerne, som beredde mig,
oty de visste rätt väl, huru hav behandlade
mig. Är det så, attjag der träffar honom åter,
så är jag lika nöjd att komma dit. Med dessa
ord vände bon sig till guvernören, bad om ur-
säkt för det hon onödigtvis besvärat hotcom,
vände ryggen åt den flate Borgen och aflägs-
nade sig.
Furst 105:-1ENSNNE NEE SIDE SES TORNEN NN