hört omtalas den fintlige besvärjaren, som råkade vara det osedda vittnet till elt tåte å tete mellan en fru och hennes älskare under mannens frånvaro. Här är frun förvandlad till en oskuldsfull jungfru och mannen till en knarrig far; att mötet ägde rum i all tukt och ära, därpå taga vi hela publiken till vittne. Pjesen innehåller då ingenting stötande mot ärbarhet och anständighet; någon person angripes ej deri i och för embetet — ett litet oskyldigt utfall mot bagare-embetet får väl icke räknas; ty då studenten säger, att det bröd han äter, är mindre unket än det man vanligen får hos bagare här i staden, träffar detta egentligen in5en, cmedan händelsen tilldrager sig på rama bondlandet — vidare kunde man ingenting förmärka smädligt för kyrka och stat eller ledande till osämja med utrikes makter, och då i vår tid ail heder och anseende mätes efter den möjliga qvalifikationen, ivför Kämnersrätten, böra vi förklara pjesen lagligen ostrafflig. Dess estetiska värde kunna vi ej bedömma,emedan vi ej funno spår till något sådant eller ens anspråk derpå. Skulle sålunda någon anklaga den för en skarp karakters-teckning, en liflig och sprittande dialog, spetsiga infall, komiskt skakande uppträden, eller något dylikt, så kunna vi bedyra, att han gör den orätt, och all den är så oskyldig till allt sådant som elt nylödt barn. Den är den menlösaste af alla pjeser, och sålunda ganska lämplig at uppföras fjeade dag Jul. Hvarföre den safs i går, kunna vi ej med visshet upplysa, om icke, emedan spektaklet var benefice för teaterns pensionskassa, och man dermed ville erinra, att pjesen sjell förtjenar komma på penslonsstat. Ehuru rekryt på vår skådeplats, dö den likväl tydligen en längesedan förafskedad veteran, som hade, himlen vet bäst huru, narrat sig till värfuingspengar. Den som har mesta skalet att anmäla missnöje öfver dess antagande, är den hedeirlige Winater, som råkal sälta musik dertill och nu på sin döda mull sett sig framdragea alt ansvara för en ungdomssynd, hvilken han lika säkert längesedan försätit, som verlden förlåtit honom den. Man röjer deri intet drag af Offerfestens och Timoteos kompositör, och Kronfogdarne och Tillfallet gör tjufven ha ingenting att afundas studenten. För att gifva sanningen sin rätt, böra v. emeilertid erkärna, att en viss del af publiken ann sig högst intresserad af, att se Hr Sevein i byfogdens skepelse krypa fram ur låren med mjölg syrtut, och med en sådan proektion kan väl stycket möjligen visa sig ännu en gäng, För de åskådare åter, som for-. dra en solidare anrättning, än det (lygtiga, mjöldammet, har pjesen ett väsentligt fel, det, att vara två akter för lång.