TEATERN.
Den wvandrande studenten eller spöket i
gvarnen, — komedi med sång i 2 akter, öfversätt-
ning från Tyskar, musiken af Winter — sådan
är titeln på en ny pjes, bvarmed Kongl. tea-
terns repertoir i går riktade sig. Med denna
tillväxt i dess rikedom är det dock att befara, att
det kommer att gå som med salig Durenkians
poetiska qvarlåtenskap, hvilket ingen skulle taga
från hans barn och hvaraf de ej skulle bli rika-
re. Vill läsaren höra inventarium öfver den
nyförväfda egendomens realiteter? Se här är
det:
En Inogeniör Brandheim förrättar ett ström-
rensningsarbete i granskapet af en qvarn, till
hörig en mjölnare, i hvars dotter han är kär.
Fadren är dock icke böjd för detta parti, ech vill
gifta bort flickan med byfogden. En resande
student ankommer till stället och blir af mjöl-
narens medlidsam ma slägtinge, Margaretha, her-
bergerad i skafferiet, der det siges spöka.
Knappt har han tagit sion plats på cn halmma-
drass uppe på en lår, förr än flickan, som
vill begagna sin fars frånvaro, inkommer med
sin älskare, för att med honom hålla en liten
förtrolig aftonmåltid, hvilken också räcker fullt
ut så länge som någon dylik plägar räcka, och
således onekligen äger intresse, om ej för åskå-
daren, likväl för de spelande, i fall de ha god
appetit. Men oförmodadt höres bultning på
porten. Det är fadren, som hemkommer förr
än han väntats. Älskaren måste nu gömmas i
ett skåp och maten i ett arnat. Fadren få
se studentens värja, och den gamla slägtingen
måste nu bekänna, att hon lemnat honom hus-
rum. Detta gör Nåväl icke gubben ond, ty
han fattar behag för ynglingens ansigte och
bjuder honom dela sin tarfliga aftonmåltid.
Studenten håller dock för, att man borde ha
något bättre, upptäcker att han förstår konsten
att fördrifva spöken, åtar sig förjaga det,
som länge plågat mjölnarens hus, och låter den-
ne till och med välja i hvad skepoad han vill!
att det skall visa sig. Gubben väljer den för-
hatliga konduktörens, Först besvärjes det lik-
väl att skaffa några smakligare rätter, hvil-
ka på anvisning, framtagas ur skåpet till
värdens icke ringa lörvånirg, och änteligen
befrias den instangde ur sitt fängelse. Då
han tager sitt afträde genom den öppnade
dörren, springer han omkull byfogden, sor
fruktar för det uppkomna åskvädret, och, då
detta tilltar, gömmer sig i en mjöllår. Nu be-
rättas det, att åskan slagit ned i ladan; men
detta behöfdes endast för det nödvändiga slutet
på pjesen — giftermålet, och hvad är en pjes
utan giftermål, vore det än sjelfva den vardran-
de studenten? Konuduktören med sitt folk skyn-
dar nemligen att släcka elden; den tacksamme
fadren ger honom sin dotter, byfogden fram-
kryper mjölig och förargad ur lären, studenten
igenlinner 1 konduktören sin morbror, pjesen går
Hill ända uch publiken hemslipper, att i sin
prdning få spisa, om något ännu fanns uvar kl.
11 på nat!en.
Vi ha här berättat våra Läsare en gammal