TEATERN. Den wvandrande studenten eller spöket i gvarnen, — komedi med sång i 2 akter, öfversättning från Tyskar, musiken af Winter — sådan är titeln på en ny pjes, bvarmed Kongl. teaterns repertoir i går riktade sig. Med denna tillväxt i dess rikedom är det dock att befara, att det kommer att gå som med salig Durenkians poetiska qvarlåtenskap, hvilket ingen skulle taga från hans barn och hvaraf de ej skulle bli rikare. Vill läsaren höra inventarium öfver den nyförväfda egendomens realiteter? Se här är det: En Inogeniör Brandheim förrättar ett strömrensningsarbete i granskapet af en qvarn, till hörig en mjölnare, i hvars dotter han är kär. Fadren är dock icke böjd för detta parti, ech vill gifta bort flickan med byfogden. En resande student ankommer till stället och blir af mjölnarens medlidsam ma slägtinge, Margaretha, herbergerad i skafferiet, der det siges spöka. Knappt har han tagit sion plats på cn halmmadrass uppe på en lår, förr än flickan, som vill begagna sin fars frånvaro, inkommer med sin älskare, för att med honom hålla en liten förtrolig aftonmåltid, hvilken också räcker fullt ut så länge som någon dylik plägar räcka, och således onekligen äger intresse, om ej för åskådaren, likväl för de spelande, i fall de ha god appetit. Men oförmodadt höres bultning på porten. Det är fadren, som hemkommer förr än han väntats. Älskaren måste nu gömmas i ett skåp och maten i ett arnat. Fadren få se studentens värja, och den gamla slägtingen måste nu bekänna, att hon lemnat honom husrum. Detta gör Nåväl icke gubben ond, ty han fattar behag för ynglingens ansigte och bjuder honom dela sin tarfliga aftonmåltid. Studenten håller dock för, att man borde ha något bättre, upptäcker att han förstår konsten att fördrifva spöken, åtar sig förjaga det, som länge plågat mjölnarens hus, och låter denne till och med välja i hvad skepoad han vill! att det skall visa sig. Gubben väljer den förhatliga konduktörens, Först besvärjes det likväl att skaffa några smakligare rätter, hvilka på anvisning, framtagas ur skåpet till värdens icke ringa lörvånirg, och änteligen befrias den instangde ur sitt fängelse. Då han tager sitt afträde genom den öppnade dörren, springer han omkull byfogden, sor fruktar för det uppkomna åskvädret, och, då detta tilltar, gömmer sig i en mjöllår. Nu berättas det, att åskan slagit ned i ladan; men detta behöfdes endast för det nödvändiga slutet på pjesen — giftermålet, och hvad är en pjes utan giftermål, vore det än sjelfva den vardrande studenten? Konuduktören med sitt folk skyndar nemligen att släcka elden; den tacksamme fadren ger honom sin dotter, byfogden framkryper mjölig och förargad ur lären, studenten igenlinner 1 konduktören sin morbror, pjesen går Hill ända uch publiken hemslipper, att i sin prdning få spisa, om något ännu fanns uvar kl. 11 på nat!en. Vi ha här berättat våra Läsare en gammal