strängningar möt en dylik fara behöfdes följaktligen ej. Krigsskulderna hade kunnat betalas genom statsobligationer. Till utrustande af den styrka till lands och sjös, som erfordrades för Ryssarnes fördrifvande ur Westerhotten hade, om Engelska subsidierna ej dertill voro tillräckliga — ehuru man skulle tycka, att roo,oco P. Shi månaden väl bort räcka något — en del af den tillämnade krigsgärden varit tillväcklig och utan svårighet kunnat uppbäras, eller, om man af öfver drifven courtoisie för opinionen, kvilken-behöfdes till andra ändamål, ej ville detta, så hade, i yttersta nödfall, ett måttligt lån ur banken kunnat begagnras. I dess ställe satte man dess Atryckpressar 1 oafbruten rörelse, och denna förderfliga mesyr gaf regerinsea medel, att befordra helt andra intressen än fädernesländets, att underhålla på srigsfot en stor väpnad styrka, som den besagnade att förlänga det olyckliga krigstillståndet, hvilket man trodde sig behöfva. til att fär sionena underhålla den fantom af skräck och vådor, hvars spöklika inflytelse vissa intressen måhända fordrade att ej. för snart låta förskingras, samt att slutligen, just då freden höll på att afgöras, företaga den okloka och förderfliga expeditionen till Ra! an, hvilker bordt ske i Maj, ej i Augusti, kos tade hunlratusentals riksdaler, och lemnade till resultat nesa och förluster. Detta var det prisvärda i 1809 års finans-operationer, och ien loftalare, de derföre erhållit, är äfven värlig sjelfva handlingen. Man skulle efter vanligt förnuftsslut tro, at! den, som skall berömmas, hörde ha utfört något herömligt, och att 1800.års ständer således måte ha försökt någon verksam åtgärd till finansernes upphjelpande. Men nej, utan den ringaste nöda, inskränkte de sig till ett passivt ja t regeringens förslag, att tillgripa banken, hvars illstånd för många var likgiltigt, emedan de leri ägde ingen del, — men hvars misskredit var en vinst för alla skuldsatta, af hvilka och nånga sedermera yrkat åtgärdens förnyande af ingefär lika nödvändighet som år 1909: Om man föröfrigt vill se, huru fast Argus jelf är i sin tillgifvenhet för dessa ständer, som van prisar, så behöfver man blott läsa hans rot till slut, då man skall Anna, att kan sjelf ngår 1 en ursäkt för den prisvärda handlingen, ägarde; att regeringen proponerat detta ullsrepp; ty märk: så benämner han sjelf den åtsärd, bvarmed han säger, att ständerna handlat ätt och såsom det ägnar och anstår Svenkar, — och att, om man följer de offentiga finans-operatlionerna — uader loppet af ära ett sekel, så fioner mar alltid, vid varje epok, der beslut tagas, hvilka brina banken på obestånd, att regeringens initiativ ch Regeringens infly tande varit hufvudorsakera till dessa heslut. Hvad fölier nu af detta resonnement? Ane