sitter och nagra fa nävingsfång, samt derigenom. likasom dömmer dem, att ägna sig åt ockret och schakrareyrket, — så tillstå vi, att den Norska åtgärden förtjenar företrädet, emedan den afskär det onda i sin rot. Norges högsta embetsmän aro en Stätsminister och sju statsråd, af hvilka fem förblifva 1: Norge, medan de två andra, jemte statsministern, uppehålla sig i Sverge hos Konungen. Genom dessa. gå alla ärender. Några Kollegrala former känner Norska konstitutionen icke; och detta är en vinst, hvarom en Svensk bäst torde kunna göra sig begrepp. I stället för den oinskränkta ekonomiska lagstiftnings-rätt vår konstitution varit oförståndig nog att tillägga Konungen, föreskrifver den Norska, att Konungen kan utfärda och upphäfvaanordningar, rörande handel, tullverk, näringar och polis, men hvilka ej få strida mot konstitutionen och Storthingets gifna lagar, samt ej räcka längre, än provisoriskt till nästa Storthing, hvarförutan det uttryekligen stadgas, att nya och beständiga inskränkningar i näringsfriheten icke få beviljas någon. Om Konungen, utan föregående dom, afskedar någon embetsman, som hör till de klasser, att han af Konungen kan entledigas, bör nästa Storthing afgöra, buruvida han skall erhålla nåSom pension, och till dess åtnjuter han två tredjedelar af sin lön. Fåfängan och titelsjukan äro; såsom: man påstår, Ingredienser i den m-onarkiska styrelseformen. Norska konstitutionen erkänner likväl icke dessa. Konungamaktens vehikler, utan. stadgar ultryckligen, att Konungen ej kan meddela: en annan: rang eller titel, än den embetet medförer, äfvensom inga. ärftliga rättigheter må tilläggas någon, d. v. s. att ingen adel får införas i landet. Man ser sålunda, att Norska konstitutionen är till sin anda mera demoskratisk och republikansk, än någon annan Europeisk... Det förtjenar likväl avumärkas,. att icke blott konstitutionen, utan äfven folkets. anda är det, samt att denna. senare upprätthåller. den förra och gör den till något mer än blott ea bokstaf.. Man vet burn många försök blfvit gjorda, att i Norge införa en adel; men de hafva strandat emot representationens ståndaktighet: Ios oss deremo! hafva sjelfva de inskränkningar i adelns tal:ikbet, som vår regeringsform åsyftat, tjenat til! att föröka dess antal, och att, i stället för en adelig familj tillskapa trenne, hvilka uppträda som representanter. Likaså har sladgandet emot monopoiier till förmån för konungen eller kropan blifvit hos oss tydligen öfverträdt; Stäaderna hafva sett det, men ej förstått eller våsat hämma missbruket; och:en publicist; som eljest piserar sig af nit för konstitutionen, har ill och med uppträdt som försvarare. för dessa monopolier. Man torde häraf inse, att det är icke blott Norges konstitutionela stadganden, som det voe nyttigt för Sverge att tillegna sig, utan ifven Norges. konstitutionella anda. VWVi erinra ikväl om hvad vi förut sagt, att de båda ut