MaGTALARKONSTEN. Som den ryktbara magtalaren Alexander, till hvarsnamrkunnighet W, Scott äfven bidragit, och som är vida mer än magtalare, nyligen åter väckt den allmänna uppmärksamheten, torde några ord om denra konst här icke vara på orätt ställe. Den är egentligen ganska gammal, ty man finner spår deraf redan hos Hebreerne och de gamla Grekerne. Troligen gåfvo den Pythiska Apollos prestinnor på detta sätt sina orakel, hvilka då tycktes framkomma ur djupet. Under medeltiden trodde men, att djefvulen stod i förbund med magtalarne. Händelsen och ett visst anlag ledde dessa till upptäckten afsin förmåga. Magtalaren måste äga ett stort välde öfver sin talorgan; detta finner man deraf, att de flesta magtalare kunna efterhärma alla slags toner. En Amerikansk masgtalare berättar om sig sjelf, att han undv sin barndom roat sig med att härma menniskoröster och djurläten. Då han en gång i er bergstrakt i Pensylvanien hörde eko af sir egen röst, kom han på den tankan, att gifva sig sjelf sitt eget eko och detta försök lyckades. Sedermera kostade det honom mycker möda att efterhärma detta eko, men gerom fortsatt bemödande lyckades det honom lIkvä åter, och han gjorde sio röst undergifven viljan, Det som sannolikt erfordras till magtalandet är, att luftrörets öppning sammandrages, hvarigenom blott föga luft framtränger. Vd luftrörets sammandragning, tyckes tungspener mer eller mindre lägga sig deröfver, Härige-. rom dämmes rösten, och finner sin resonans eni dast i luftröret, men icke i munnen eller genon: näsboran. Åhöraren förlorar derigenom säke:heten att bedömma ljudets riktning, och om mar. en gång är osåker från hvad ställe ljudet kommer, så blir det magtalaren lätt, atte dels ge nom pantomim och dels genom röstens modulation förmå åhöraren tro, att ljudet kommefrån något visst håll. Också är illusionen på nära håll vida mindre, än på afstånd. — -.—