MaGTALARKONSTEN. Som den ryktbara magtala-
ren Alexander, till hvarsnamrkunnighet W, Scott
äfven bidragit, och som är vida mer än magtalare,
nyligen åter väckt den allmänna uppmärksamhe-
ten, torde några ord om denra konst här icke
vara på orätt ställe. Den är egentligen ganska
gammal, ty man finner spår deraf redan hos
Hebreerne och de gamla Grekerne. Troligen
gåfvo den Pythiska Apollos prestinnor på
detta sätt sina orakel, hvilka då tycktes fram-
komma ur djupet. Under medeltiden trodde
men, att djefvulen stod i förbund med magta-
larne. Händelsen och ett visst anlag ledde dessa
till upptäckten afsin förmåga. Magtalaren må-
ste äga ett stort välde öfver sin talorgan; detta
finner man deraf, att de flesta magtalare kun-
na efterhärma alla slags toner. En Amerikansk
masgtalare berättar om sig sjelf, att han undv
sin barndom roat sig med att härma menni-
skoröster och djurläten. Då han en gång i er
bergstrakt i Pensylvanien hörde eko af sir
egen röst, kom han på den tankan, att gifva
sig sjelf sitt eget eko och detta försök lycka-
des. Sedermera kostade det honom mycker
möda att efterhärma detta eko, men gerom
fortsatt bemödande lyckades det honom lIkvä
åter, och han gjorde sio röst undergifven vil-
jan, Det som sannolikt erfordras till magta-
landet är, att luftrörets öppning sammandrages,
hvarigenom blott föga luft framtränger. Vd
luftrörets sammandragning, tyckes tungspener
mer eller mindre lägga sig deröfver, Härige-.
rom dämmes rösten, och finner sin resonans en-
i
dast i luftröret, men icke i munnen eller genon:
näsboran. Åhöraren förlorar derigenom säke:-
heten att bedömma ljudets riktning, och om mar.
en gång är osåker från hvad ställe ljudet kom-
mer, så blir det magtalaren lätt, atte dels ge
nom pantomim och dels genom röstens modu-
lation förmå åhöraren tro, att ljudet komme-
från något visst håll. Också är illusionen på
nära håll vida mindre, än på afstånd.
— -.—