ju många förhoppningar och hvilken glans förespeglade man oss icke på resan hit! Vi trodde oss gå att eröfra guld, rang och ära; men här väntade oss intet annat än det uslaste klimat, hvars ohelsosarahet fjortonbundra Tyska. ynglingar kunna intyga, hvilkas lättsinnighet här sökte rikedom, men fann döden, en längsam smärtfull död. Äfven två af mina bästa vänner, hvilka tjen!e vid samma kompani som jag, söner till rika föräldrar från Cöln, ha hortsopats deraf. Nästan dagligen bäras folk ur bHarackerna till lasarettet, hela lefnadssättet härstädes är osundt, och sjelfva sömnen alstrar sjukdomar. I stället för säng ligger man blott i en hängmatta, lemnad till pris åt hela det afskyvärda klimatets inverkan, plågad af oräknelig ohyra af alla slag. Brödet är balfrått, hvartill qvarnarnas dåliga beskaffenhet är skuld. Och hvilket uselt vederstyggligt folk äro icke de Araber, som vi ha här! Dessa svartbruna ansigten, dessa figurer höljda i trasor, lata och tröga, framställa en sannskyldig bild af jem-mern. Vår korps utgöres till största delen af de råaste menniskor, af hvilka mer än en hade förtjent tuktbus och galge. Ungefär en fjerdedel äro väl ordentliga och bildade menviskor, men de öfvervägas och öfverskrikas af den råa hopen. Man är skyldig att tjena i 3 år. Men man vet alltförväl, att en främling sällan härdar ut i tre år under en så sträng tjenstgöring härstädes. Af. dem, som för tre år sedan engagerades, äro blott få öfriga; den hetsiga febern angriper nästan alla oeh bortrycker de flesta inom tre eller fyra dagar. Många, som ännu hemma hafva något att förlora, skvifva till sina anhöriga och begära 2 till 300 francs, bvarmed de köpa sig fria. De erhålla då tillåtelse, att så länge uppehålla sig i Frankrike, till dess en generalpardon låter dem obehindradt återvända till sitt fådernesland. Några hafva rest härifrån och vänta till Konungens födelsedag, då de inlemna en böneskrift, hvarigenom de tro sig kunna återkomma i sin förra belägenhet. Men jag äger intet hopp dertill: penningar, att köpa mig fri, har Jag icke, och sålunda återstår mig intet annat än att öfverlemna mig åt milt öde, och afbida sjukdomen och döden.? ii -aevo——