4? Ma i detta system är falskt; att menniskans tankar lika litet stå att läsa på hennes ansigte, som hennes böjelser äro ordnade i hjernan efter vissa facker, och bilda yttre uttiryek i hufvudskålens knotor. Få menniskors lif har väl varit oroligare än mitt, tillade han med ett bittert löje, få tankar måste hafva lemnat så djupa spår som mina; men jag trotsar er ändå. alt säga hvem jag är. i Under det den obekante talade, hade den svarta herrn bestindigt fixerat den sällsamma gästen, och syntes betagen af en smärtsam käns-. las; han teg. Man uppfordrade honom från alla håll att svara, och den obekante sjelf, med ett uttryck af vrede och förolämpning, upprepade: jag slår vad, att Ni icke kan säga hvem Jag är. Välan! sade ändtligen der svarte herrn, allt mer och mer skakad, och liksom beherrskad af en mäktig och befallande onde, som emot hans vilja tvingade honom att tala: Ni har rätt; denna vetenskap är icke ofelbar, och Ni är lycklig, att så förhåller sig; ty annars vore Nien af de största missdådare, som jorden burits Ni har alla tecken, hvarpi man igenkänner en mördare. Vid dessa ord, som uttalades med djup rörelse, upptom i salen ett doft buller, hvarp? allt blef tyst igen. Den obekante rusade upp med förskräcklig! raseri, hans ansigte vanställdes af vrede och liknade en afgrundsandes. Alla närvarande bleknade. Plötsligen hördes utifrån ett häftigt buller; värden alldeles utom sig inträdde i salen, och gaf tilkänna att i grannbyn en stor stöld hade blifvit begången, att den som misstänktes derför befann sig i sällskapet, och att mar kom för att anställa visitation. A!llas bliekar riktades på den okände, hvars vrede vid denna underrättelse hastigt syntes afsvalna. De stulna sakerna funnos i bans koffert; ban arresterades. Sedan han i några dagar hårdnackadt nekat till brottet, gjorde han slutligen en ryslig bekännelse. fan var inger annan än Robert Saint Clair, Daumas Dupins medbrottsling, mördaren vid Montmorency! Han var icke död såsom man trodde, utar hade efter många äfventyr, drifsen af ett oemotståndligt öde, ätervändt till fäderneslandet, fö: att lemna sitt hufvud åt schavotten. Ivad den svarta herrn angår, så är hans namn icke bekant; enligt inhämtade underräticlser skall han hafva mycken likhet wed ee läkare i trakten af Lyon, som är ryktbar för sina phrenologiska studier, och äger en temhgen skön samling af hufvudskålar efter gnillotinerade förbrytare, hvilka i hans förmak äre mycket sivligt ordnade på malosnyv hbilov.