flytande, följde den naturligtvis marken 20 och dess yta var på en betydlig sträcka alldeles betäckt. Detta minskade mycket det sköna af anblicken, ty vi hade alla väntat att få se en fullkomligt lika massa af eld. Många, som blott hade kommit för att förnöja sig åt den herrliga synen, hade väntat sig få se en eldström af tolf mils längd och 13 mils bredd; men för krökningen i dess lopp. kunde man icke på en gång få se mer än tre eller fyra mil, och den omnämda bredden uppnådde den blott på de jemnare ställena af berget. Om strömmen, som här var grundare än i de trånga, djupa klyftorna högre upp, stötte på ett klippstycke af vanlig storlek, så förorsakade detta en för ögat märkbar lucka på dess yta. Det var emellertid en högst imposant anblick. I dalen ofvanom Bronte, nådde eruptionen. så tillsägandes, sitt mål. Flere dagar derefter såg man blott en matt, slocknande låga vid kreatern, och lavan flöt småningom ailt svagare, så att, redan innan slutet af månaden, alla dessa rasande vulkaniska ämnen, som hade väckt så mycken nyfikenhet och förskräckelse, gåfvo sig till hvila. Ännu en liten ström följde, några dagar senare, loppet af den första, men blef, för sin ringa massa, blott å en sträcka af en eller två mil i flytande tillstånd. Redan före .slutet af förra året var allt lugnt, men lavan torde svårligen hinna att kallna på ett år; med en så otroligt hög grad af hetta utgjuter den sig ur det iore af berget, och så länge behåller den hettan qvar. Efter de underrattelser jag inhämtade, har det aldrig händt vid något utbrott af Ztna, att lavan gått längre är 12 till 15 mil; detta beror helt och hållet af markens lutning, der den passerar, och af massans storhet. Den eruption, som år 1669 nådde Catania, allmänt ansedd för en af de förfärligaste historien upptecknat, nedstörtade från berget Monte Rossi, (Brydone kallar det, om jag icke bedrager mig, Montelieri) ungefär 12 mil från staden och 1i3 från hufvudkratern på bergets spets. Lavaströmmen kastade sig vid Catan:a 1 hafvet, och det är nästan obegripligt, huru den så länge kunde bibehålla sig flytande, Hettan är känbar på långt afstånd; vi funno oss ibland inhböjljda i töcken och sågo lavamassan blott stundtals, men värmen var alltid känbar. De af lavan under dess väg anställda förödelserna voro förfärliga; intet föremål, om än aldrig så stort, undslapp dess raseri. Jag märkte mig med ögat ett stort almträd, för att se huru lång tid det skulle behöfvas för eldströmen att förbränna det; till min stora förvåning såg jag det: hastigt uppflamma ock lika hastigt slockna, utan att ett spår deraf fanns öfrigt. I anseende till den oerhörda hettan skulle man nästan tro, att trädet, redan någre minuter innan eldströmen nådde det, blef genomkoladt, då detsedan kunde brinna af lika fort som krut; Skadan kan nu nogare uppgifvas. Den som förlorat mest är furst Maletta, ägare till. skogen som eldströmen genomskar. Ailt brann upp och marken betäcktes af en