gång vore slutad, sedan dena: dragits tull den Högste Domstolen; och att det derigenom lyckats Guds folks fiender, att utestänga honom från befordran till ordmarie prestlägerheter m. mm. Maa måste häpna öfver denna — — ovblyghet, — — — när .mäån vet, att Lic. Th. endast för bevista tjenstefel blifvit tilltalad, och at han ända intill det straff, som Högste Domstolen honom ålagt, sluppit med varningar. Genom — — flera vittnen har lagligen blifvit bevist, att Thorbjörnson, vid angifna predikotillfällena, nyttjat de mest olåmpliga uttryck, angående den honom ålagde suspensionen, såsom: att det genom djefvulens list och Guds tillåtelse kommit så långt , att de? — — — som 3 olat förföljt honom för det han sökt själars tyalsoieg, lyckats brioga honom från embetet på ett år. — Att han dock villigt underkastade s:g att bära korset förs Christi skull: och att djefvulen icke hade någon makt ati föra hovom från Gud eller hans ord. Denna angifvelsepunkt är således fullt bestyrkt. i Då Th., som förut under samraa eklesiastik år upptagit ett offer, begärde det nya, var. honem, efter hans eget tillkännagifvande, Kgl. Maj:ts Dom — — bekant. Fan visste således, att han skulle under året blifva satt från embetet samt äfven således blifva skild från rätTigheten att, i och för ermbetet, uppbära nå-. gra inkomster, hvilket ock blef följden, i thy att den Kongl. Domen innehöll: att han skildes från innehafvande tjenstebefattning med dervid förenade förmåner. Den enda förmån, som kunde fråntagas Th., hvilken icke h.de någon ordinarie inkomst, var således det, geeom åldrigt bruk, till rättighet förvandlade adjunktsoffret; och det var derföre angeläget, för att kunna omintetgöra Kongl Maj:ts Dom i denna del, att afnarra församlingarnre offret. inan Domen blifvit satt i verket. Detta — — egennyUiga förfarande är äfven fullt ådagaJagdt. Beträffande angifvelser att Licentiaten Th. — — — skall vidsSocknebud ohehörigt förfarit, lemna vittnena — — — en ryslig skilding. Genom sitt förhållande härutirnan ha Lic. Thorbjörnson åsidosatt en af de heligas!e pligter såsom religionslärare, och tydligast ådagalagt sin ovärdighet till detta magtpåliggande. vätf. Eller är det icke Lärarens pligt, att söka rädda den själ, som han ser, eller tror sig se, vard förvillad? -— — — Detta hav Th. till den grad åsidosatt, att han icke ens gittat gå några steg för att söka väcka en själ, dev han sjelf ansåg vara i fara, utan bar han 4värtom glort hvad bomom icke tillhörde, ingripit i Herråns domar-embete. Hvem lärde Th. att annu, då Gud förlänar menniskan lifvet och sina. sinnens bruk, det är omöjligt att söka och finna nåd? Icke bar han Atmisstone lärt det af Frälsarens förfarandet mot röfvaren på korset. Om Th. verkligen noga känt de menniskors förhållande dem han :dömt, borde han dock erinrat sig de Herrans ord: en menniska ser dret för ögonen är, men Herran ser till hjertat — — Men när nu bärtill kommer, att sådan! skett emot personer, hvilkas lefnadsförhållander FO ee Ng I NGT np; CEVIE AVS KUIRGSE SRSrE feg I Mg