gång vore slutad, sedan dena: dragits tull den
Högste Domstolen; och att det derigenom lyc-
kats Guds folks fiender, att utestänga honom
från befordran till ordmarie prestlägerheter m.
mm. Maa måste häpna öfver denna — — ovblyg-
het, — — — när .mäån vet, att Lic. Th. endast
för bevista tjenstefel blifvit tilltalad, och at
han ända intill det straff, som Högste Dom-
stolen honom ålagt, sluppit med varningar.
Genom — — flera vittnen har lagligen blifvit be-
vist, att Thorbjörnson, vid angifna prediko-
tillfällena, nyttjat de mest olåmpliga uttryck,
angående den honom ålagde suspensionen, så-
som: att det genom djefvulens list och Guds
tillåtelse kommit så långt , att de? — — — som
3 olat förföljt honom för det han sökt själars
tyalsoieg, lyckats brioga honom från embetet
på ett år. — Att han dock villigt underka-
stade s:g att bära korset förs Christi skull:
och att djefvulen icke hade någon makt ati
föra hovom från Gud eller hans ord.
Denna angifvelsepunkt är således fullt be-
styrkt. i
Då Th., som förut under samraa eklesiastik
år upptagit ett offer, begärde det nya, var.
honem, efter hans eget tillkännagifvande, Kgl.
Maj:ts Dom — — bekant. Fan visste således,
att han skulle under året blifva satt från em-
betet samt äfven således blifva skild från rät-
Tigheten att, i och för ermbetet, uppbära nå-.
gra inkomster, hvilket ock blef följden, i thy
att den Kongl. Domen innehöll: att han skil-
des från innehafvande tjenstebefattning med
dervid förenade förmåner. Den enda för-
mån, som kunde fråntagas Th., hvilken icke h.-
de någon ordinarie inkomst, var således det,
geeom åldrigt bruk, till rättighet förvandlade
adjunktsoffret; och det var derföre angeläget,
för att kunna omintetgöra Kongl Maj:ts Dom
i denna del, att afnarra församlingarnre offret.
inan Domen blifvit satt i verket. Detta — —
egennyUiga förfarande är äfven fullt ådaga-
Jagdt.
Beträffande angifvelser att Licentiaten Th.
— — — skall vidsSocknebud ohehörigt för-
farit, lemna vittnena — — — en ryslig skil-
ding. Genom sitt förhållande härutirnan ha
Lic. Thorbjörnson åsidosatt en af de heligas!e
pligter såsom religionslärare, och tydligast å-
dagalagt sin ovärdighet till detta magtpålig-
gande. vätf. - Eller är det icke Lärarens pligt,
att söka rädda den själ, som han ser, eller tror
sig se, vard förvillad? -— — — Detta hav Th.
till den grad åsidosatt, att han icke ens gittat
gå några steg för att söka väcka en själ, dev
han sjelf ansåg vara i fara, utan bar han 4värt-
om glort hvad bomom icke tillhörde, ingripit
i Herråns domar-embete.
Hvem lärde Th. att annu, då Gud förlänar
menniskan lifvet och sina. sinnens bruk, det är
omöjligt att söka och finna nåd? Icke bar han
Atmisstone lärt det af Frälsarens förfarandet
mot röfvaren på korset.
Om Th. verkligen noga känt de menniskors för-
hållande dem han :dömt, borde han dock erin-
rat sig de Herrans ord: en menniska ser dret
för ögonen är, men Herran ser till hjertat
— — Men när nu bärtill kommer, att sådan!
skett emot personer, hvilkas lefnadsförhållander
FO ee Ng
I NGT np; CEVIE AVS KUIRGSE SRSrE feg I Mg