et rum den innebaft i Sveriges historia, adelskapet i och för sig lemnade rättighet att kunna väljas till representant. Det är ej incm: den temligen fåtaliga, gamla och rika adeln som den aristokratiska principen numera har sitt egentliga stamhåll. Denna princip har snarare öfvergått till den byråkratiska, med hvilken hon sammansmält, och hvarigenom icke så mycket adeln i allmänhet som vissa gynnade familjer deribland äga en öfvervigt, som det vore en dårskap att vilja förneka, när den röjer sig i alla statslifvets företeelser, och ett ögonkast i kalendern ådagalägger den. Men denna öfvervigt är icke egentligen inneboende i samfundsförhållanderna 3; den ligger icke i representationssättet. Den beror helt och hållet på de styrandes vilja, och skulle upphöra eller åtminstone aftaga i samma stund, den högsta: omgifuingen cke mera hufvudsakligen komme att bestämmas af familjanspråken. Men äfven om man mera betraktade adeln i allmänhet, som en byråkrati, månne denna då hav skäl, att vara fientligt sinnad emot Norska representationen? Antages: icke i denna representation egenskapen af embetsman såsom ett särskilt anspråk på valbarhet, och hvad som möjligtvis derinom ännu kan finnas qvar af rälsefördomar, motväges det icke tillräckligt if det ofrälse inflytandet inom embetsmanna-slassen och den inverkan detta kan äga äfven på Riksdagsmannaåsigterna? Man ser då, att icke inom något af de fyra: Riksstånden någon bestämdt öfvervägande motvilja för hufvuddragen i det Norska representationssättet borde finnas, om de blott lifvas af den tankan, att deras sanna iatresse icke kan vara något annat än fasterlandets. Om de nu-arande utsigterna till reformens införande, vilja vi här icke yttra oss. Äfven Sverge tov—de dock någon gång kumna hoppas en Brougham, som med kraften af sitt snille undanrödjer de hinder, som ännu resa sig emot sanninsens seger öfver rädslan och förd)marna: