et rum den innebaft i Sveriges historia, adel-
skapet i och för sig lemnade rättighet att kunna
väljas till representant. Det är ej incm: den
temligen fåtaliga, gamla och rika adeln som den
aristokratiska principen numera har sitt egent-
liga stamhåll. Denna - princip har snarare öf-
vergått till den byråkratiska, med hvilken hon
sammansmält, och hvarigenom icke så mycket
adeln i allmänhet som vissa gynnade familjer
deribland äga en öfvervigt, som det vore en
dårskap att vilja förneka, när den röjer sig i
alla statslifvets företeelser, och ett ögonkast i
kalendern ådagalägger den. Men denna öfver-
vigt är icke egentligen inneboende i samfunds-
förhållanderna 3; den ligger icke i representations-
sättet. Den beror helt och hållet på de styrandes
vilja, och skulle upphöra eller åtminstone af-
taga i samma stund, den högsta: omgifuingen
cke mera hufvudsakligen komme att bestäm-
mas af familjanspråken.
Men äfven om man mera betraktade adeln i
allmänhet, som en byråkrati, månne denna då
hav skäl, att vara fientligt sinnad emot Norska
representationen? Antages: icke i denna repre-
sentation egenskapen af embetsman såsom ett
särskilt anspråk på valbarhet, och hvad som
möjligtvis derinom ännu kan finnas qvar af
rälsefördomar, motväges det icke tillräckligt
if det ofrälse inflytandet inom embetsmanna--
slassen och den inverkan detta kan äga äfven
på Riksdagsmannaåsigterna?
Man ser då, att icke inom något af de fyra:
Riksstånden någon bestämdt öfvervägande mot-
vilja för hufvuddragen i det Norska represen-
tationssättet borde finnas, om de blott lifvas af
den tankan, att deras sanna iatresse icke kan
vara något annat än fasterlandets. Om de nu-
-arande utsigterna till reformens införande,
vilja vi här icke yttra oss. Äfven Sverge tov—-
de dock någon gång kumna hoppas en Broug-
ham, som med kraften af sitt snille undanröd-
jer de hinder, som ännu resa sig emot sannin-
sens seger öfver rädslan och förd)marna: