ARUUIaA ULL HILL YGL UT 9 HYVLIIRUL CULA UICla Lill hör det enskilt än hela genren. Denna sistnämda blir altid, om ej onaturlig, likväl oteatralisk, Åskådaren följer nämligen icke med odeladt intresse något annat, än hvad han ser; han förblir kall och utan deltagande för hvad han hör; minnet och fantasien bli för honom otillräekliga hjelpredor der ögats intyg brister; blott genom dettas vehikel kan han värmas, hänföras, elektriseras. Här ser han emellertid blott på långa mellantider styckets föremål; han måste påminna sig dem sedan fordom, för att igenkänna dem; de handlingar, hvarigenom de blifvit hvad de äro, ha passerat medan ridåen var nere; den går upp, endast för att visa sonom resultaterna, och dessa äro då för honom främmande händelser. Detta är dock mindre märkbart mellan första och andra akten, emedan man i den senare återfinner ungefär samma spelare, som man lemnat i den förra; men det låter så mycket mer känna sig i den tredje, der man har svårt, att i den ömkliga och afskydde Bäjerska arbetskarlen igenkänna den lysande Parisiska eleganten. Den effekt stycket gjorde och hvilken ej var svår att förutse, var således mindre en följd af konstproduktens totaiintryck , än en verkan af känslornas upprörande genom några skakande situationer, och mindre intagande än sönderslitande. Man hör dock medge, att denra pjes, i estetisk halt, står vida öfver, åtminstone dem af sina efterföljare, som vi haft tillfälle att se — ty den är dock en talangens skapelse — och att man i öfversättningen uteslutit några af dess ytte:ligaste ohyggligheter, så att t. ex. Georges här icke mördar Dericourt och den resande, om än dessa kunna sägas liggai styckets plan, emedan de visa spelarens karakter i hela sin vildhet. Pjesen gafs i allmänhet väl. Hr Hjortsberg i sin korta roll som Germany, fadren, eröfrar likväl priset bland de spelande, här, som så of ta tillförene, och hans slutscen i första akter gjorde en utomordentlig effekt. Närmast honom ställa vi Hr Collberg, som Varner, hvil ken var förträffligt maskerad och alltigenom med hf, sanning och uppmärksamhet på alla spelets nyanser, återgaf sin roll. Hr Almlöf som Georges, var först i tredje akten på sin plats; der åter, hvarest han skulle vara den lättsinnige spelaren, tycktes han hafva gått utom sin sfer. Denna roll hade egentligen tillhört Hr Torsslow. Fru Eriksson utvecklade som Amelie mera värma, innerlighet och nyansering, än man vanligtvis finner hos henne i rolen af patetisk natur, och var i alla dess situationer lika intressant, utan att derföre vara sig alltid lik. — Hr Svensson var för gammal i första akten, men eljest oklanderlig. — tr Sällström, hvilken här uppträdde i en talroll, säledes utom sin genre, tog karakteren deraf något för sentimental och gjorde för mycket gester; men ännu en gång, han var ej eller i sitt element. — Vi skulle råda, att sluta andra akten, när Georges bär ut sin hustru. Balen syntes oss mindre väl arrangerad. Den gafs visserligen i en praktfull lokal, en af de gamla Despreska dekorationerna, men i en antik sal, ej i en modern salong, och den ordentliga ballett med sina pas de deux, som dervid uppfördes, kan ej anses höra till societetsdansen t