ARUUIaA ULL HILL YGL UT 9 HYVLIIRUL CULA UICla Lill
hör det enskilt än hela genren. Denna sist-
nämda blir altid, om ej onaturlig, likväl otea-
tralisk, Åskådaren följer nämligen icke med
odeladt intresse något annat, än hvad han ser;
han förblir kall och utan deltagande för hvad
han hör; minnet och fantasien bli för honom
otillräekliga hjelpredor der ögats intyg brister;
blott genom dettas vehikel kan han värmas,
hänföras, elektriseras. Här ser han emellertid
blott på långa mellantider styckets föremål;
han måste påminna sig dem sedan fordom, för
att igenkänna dem; de handlingar, hvarigenom
de blifvit hvad de äro, ha passerat medan ri-
dåen var nere; den går upp, endast för att visa
sonom resultaterna, och dessa äro då för ho-
nom främmande händelser. Detta är dock min-
dre märkbart mellan första och andra akten,
emedan man i den senare återfinner ungefär
samma spelare, som man lemnat i den förra;
men det låter så mycket mer känna sig i den
tredje, der man har svårt, att i den ömkliga
och afskydde Bäjerska arbetskarlen igenkänna
den lysande Parisiska eleganten. Den effekt
stycket gjorde och hvilken ej var svår att för-
utse, var således mindre en följd af konstpro-
duktens totaiintryck , än en verkan af känslornas
upprörande genom några skakande situationer,
och mindre intagande än sönderslitande. Man
hör dock medge, att denra pjes, i estetisk halt,
står vida öfver, åtminstone dem af sina efter-
följare, som vi haft tillfälle att se — ty den
är dock en talangens skapelse — och att man i
öfversättningen uteslutit några af dess ytte:ligaste
ohyggligheter, så att t. ex. Georges här icke
mördar Dericourt och den resande, om än dessa
kunna sägas liggai styckets plan, emedan de visa
spelarens karakter i hela sin vildhet.
Pjesen gafs i allmänhet väl. Hr Hjortsberg
i sin korta roll som Germany, fadren, eröfrar
likväl priset bland de spelande, här, som så of
ta tillförene, och hans slutscen i första akter
gjorde en utomordentlig effekt. Närmast ho-
nom ställa vi Hr Collberg, som Varner, hvil
ken var förträffligt maskerad och alltigenom
med hf, sanning och uppmärksamhet på alla
spelets nyanser, återgaf sin roll. Hr Almlöf
som Georges, var först i tredje akten på sin
plats; der åter, hvarest han skulle vara den
lättsinnige spelaren, tycktes han hafva gått
utom sin sfer. Denna roll hade egentligen till-
hört Hr Torsslow. Fru Eriksson utvecklade
som Amelie mera värma, innerlighet och nyan-
sering, än man vanligtvis finner hos henne i
rolen af patetisk natur, och var i alla dess si-
tuationer lika intressant, utan att derföre vara
sig alltid lik. — Hr Svensson var för gammal i
första akten, men eljest oklanderlig. — tr Säll-
ström, hvilken här uppträdde i en talroll, säle-
des utom sin genre, tog karakteren deraf något
för sentimental och gjorde för mycket gester;
men ännu en gång, han var ej eller i sitt
element. — Vi skulle råda, att sluta andra
akten, när Georges bär ut sin hustru. Balen
syntes oss mindre väl arrangerad. Den gafs
visserligen i en praktfull lokal, en af de gamla
Despreska dekorationerna, men i en antik sal,
ej i en modern salong, och den ordentliga bal-
lett med sina pas de deux, som dervid upp-
fördes, kan ej anses höra till societetsdansen t