Stockholm, hit på arbete, och på hösten till nämda
gård, der ban, då mästaren återvände till hufvud-
staden, qvarstannade, för att fullända derstädes på-
började arbete. Tisdagen den 19 Nov. bhegaf han sig
in till staden och, återkommen kl. omkring 8 på
qvällen, gick ban, som vanligt, in i det rum der
värdinnan med en piga nu vistades, och satte sig på
en stol. Efter en stund fattar han en på bordet
liggande tälgknif och stöter knifspetsen mot bröstet,
i det han yttrar: Si, så här går det till att göra af
med sig — Huj! låt bli att göra så der; det ser
så hiskligt ut!? inföll värdinnan. — Men han gör
ändock ånyo så, och, i det han utropar: Jo, det är
visst, på detta sält går det till! gifver han sig än
en stöt, och det med sådan kraft, att knifvena går in
i bjertat. Derpå utrycker han den och uppreser sig,
hvarvid blodet framstörtar ur det öppna såret, under
det han går fram i rummet. Man ilar efter värden
i huset, bvilken straxt inkommer och upphjelper den
i sitt blod på golfvet liggande sjelfmördaren, som
blott förmådde yttra: Nu är det gjordt! innan
den arma själen lemnade en verld, der hon sanno-
Nikt i kroglifycts döfvande hvimmel fått insnpa för-
akt för Gud och hans heliga bud, och genom stän-
dig förhärdelse vunnit nog styrka att sönderslita ban-
det emellan himmel och jord. Hvad som ökar det
fasansfulla i denna gernving, är, att ingen anledning
till den ännu är känd, och att Svensson ej af starka.
drycker varit förvirrad, utan mördat sig liksom för
att gäckas med lifvet och menniskorna, med Gud
och evigheten. (Samaren),