maste just havutr Uusga et skal att skänka sa mycket mera uppmärksamhet åt valet af de blifvande persouerne, så vidt det beror af denna röst, och en särskill pligt för hvar och en, som får deltaga i valen, att icke sorglöst handhafva denna dyrbara rättighet. Ett annat lands exempet har nyligen i detta afseende visat oss, hvad en allmänt och starkt uttalad anda hos folket kunnat uträtta, äfven under de bristfälligaste former, och emot de yttersta — ansträngningar af den mäktigaste aristokrati i verlden. För att bedöma, huruvida den icke skulle kunna åstadkomma ett dylikt resultat äfven i Sverge, kastom en blick på, huru under den förflutna tiden tillgått vid Rikets Ständers sammanträden. Har väl nationen hittills hes oss gjort allt hvad dea kunnat göra, för att till representanter i de stånd, som sammansältas genom val, uteslutande skänka sitt förtroende åt de kunnigaste, de redligaste och mest oberoende ibland hvardera ståndets medlemmar. hafva aldrig någongång tillförene andra konsiderationer ingått i beräkning vid dessa val? 5 fHafvai alldrig någon persons individuella önskningar, affärer eller slägtförhållanden förmått dess medbröder, att välja honom till riksdagsman, på det han måtte kunna få vistas kostnadsfritt i hufvudstaden, och der, under vården af enskilda angelägenheter och kommissioner från hemorten, emellanåt offra sin tid åt det allmänna? Har icke Riksdagsmannaarfvodet och dess tyngd ofia nog tagits i mesta beräkning. och valet fallit på den, som velat emottaga uppdraget för bästa priset? Hafva icke flera Städer och Härader af denna orsak ofta förenat sig om en och samma representant, för att minska utgifterna för hans underhåll, utan att betänka, att detta sedan måste ferfaldigt betafas, antingen genom kandidatens beredvillighet att samtycka till nya utskyider, eller derigenom att man emot oskäliga fordringar endast hade att sätta en röst i stället för fem eller sex, om man valt på lika många värdiga subiekter? Hafva ickeautoriteters eller valförrättares inflytande någonsin verkat mera, än öfvertygelsen om den ena kandidatens företräde i duglighet och fosterlandskänsla framför den andra; och ändtligen: har man, innan någon blifvit vald till representant för andra gången, noga underrattat sig, huru han vid en föregående Riksdag emotsvarat sina medborgares förtroende? Besvarandet af dessa frågor ut det förflutnas erfarenhet kan icke blifva utan vigt såsom ledning för det handlingssätt som hör iakttagas vid de nu instundande valen. Om representationssättet är felaktigt, så är det folkets egen pligt, som röner följderna deraf, att åtminstone göra dessa följder så oskadliga som möjligt. I detta afseende beror i de valda Stånden, allt på Riksdagsmannens personlighet, och denna åter derpå, att deras principaler endast utse redlige, uppriktige och frisinnade ombud, som icke genom umgänget med några förnäma öfvertalare, genom en förbindlig handtryckuing eller glansen af en soir kunna förmås att vackla uti sina föresatser eller de löften de gifva vid afresan hemifrån, och hvilke ihågkomma, alt representauten icke äger rätt att