maste just havutr Uusga et skal att skänka sa
mycket mera uppmärksamhet åt valet af de
blifvande persouerne, så vidt det beror af den-
na röst, och en särskill pligt för hvar och en,
som får deltaga i valen, att icke sorglöst hand-
hafva denna dyrbara rättighet.
Ett annat lands exempet har nyligen i detta
afseende visat oss, hvad en allmänt och starkt
uttalad anda hos folket kunnat uträtta, äfven
under de bristfälligaste former, och emot de
yttersta — ansträngningar af den mäktigaste
aristokrati i verlden. För att bedöma, huru-
vida den icke skulle kunna åstadkomma ett
dylikt resultat äfven i Sverge, kastom en blick
på, huru under den förflutna tiden tillgått vid
Rikets Ständers sammanträden. Har väl na-
tionen hittills hes oss gjort allt hvad dea kun-
nat göra, för att till representanter i de stånd,
som sammansältas genom val, uteslutande skän-
ka sitt förtroende åt de kunnigaste, de redligaste
och mest oberoende ibland hvardera ståndets med-
lemmar. hafva aldrig någongång tillförene andra
konsiderationer ingått i beräkning vid dessa val?
5
fHafvai alldrig någon persons individuella önsk-
ningar, affärer eller slägtförhållanden förmått
dess medbröder, att välja honom till riksdags-
man, på det han måtte kunna få vistas kost-
nadsfritt i hufvudstaden, och der, under vården
af enskilda angelägenheter och kommissioner från
hemorten, emellanåt offra sin tid åt det all-
männa? Har icke Riksdagsmannaarfvodet och
dess tyngd ofia nog tagits i mesta beräkning.
och valet fallit på den, som velat emottaga
uppdraget för bästa priset? Hafva icke flera
Städer och Härader af denna orsak ofta före-
nat sig om en och samma representant, för att
minska utgifterna för hans underhåll, utan att
betänka, att detta sedan måste ferfaldigt beta-
fas, antingen genom kandidatens beredvillighet
att samtycka till nya utskyider, eller derige-
nom att man emot oskäliga fordringar endast
hade att sätta en röst i stället för fem eller sex,
om man valt på lika många värdiga subiekter?
Hafva ickeautoriteters eller valförrättares infly-
tande någonsin verkat mera, än öfvertygelsen
om den ena kandidatens företräde i duglighet
och fosterlandskänsla framför den andra; och
ändtligen: har man, innan någon blifvit vald till
representant för andra gången, noga under-
rattat sig, huru han vid en föregående Riks-
dag emotsvarat sina medborgares förtroende?
Besvarandet af dessa frågor ut det förflutnas
erfarenhet kan icke blifva utan vigt såsom led-
ning för det handlingssätt som hör iakttagas
vid de nu instundande valen. Om representa-
tionssättet är felaktigt, så är det folkets egen
pligt, som röner följderna deraf, att åtminstone
göra dessa följder så oskadliga som möjligt.
I detta afseende beror i de valda Stånden,
allt på Riksdagsmannens personlighet, och denna
åter derpå, att deras principaler endast utse
redlige, uppriktige och frisinnade ombud, som
icke genom umgänget med några förnäma öf-
vertalare, genom en förbindlig handtryckuing
eller glansen af en soir kunna förmås att
vackla uti sina föresatser eller de löften de
gifva vid afresan hemifrån, och hvilke ihåg-
komma, alt representauten icke äger rätt att