ärnar han nemigen ofordrojligen hegifva sig In på reformernas hbanazs hvarvid han har den försigtigheten att särskilt och med stora bokstäfver utlofva att vara försedd med sundt förnuft, som N.b. icke är förvilladt af några allmänna satser (hvilka numera icke lära höra under förnuftets gebit) men som är utrustadt med en riktig praktisk uppfattning af förhållandern2, det vill säga, som han vidare upprepar — Vett äkta, sund, praktiskt förnuft. Läsaren lärer nu haft nogaf detta program, som 1 märkvärdighet öfvergår allt hvad vi förut sett af den litterära skojaren. Det är, om skämtet lemnas å sido, verkligen svårt att afgöra, antingen det är mera löjligt eller ömkansvärdt att läsa denna sammangyttring af sofistiska fraser om skilnaden emellan mousement och liberalism å ena, samt reform å andra sidan. Ivar och en vet, att ordet reform, hvilket efter vanvligt språkbruk är detsamma som förändring, så vidt det lämpas ull samhället och dess institutiyner, måste innefatta begreppet om rörelse, antingen framåt, till civilisationens och det lagbundna sa mhällsskickets utveckling, i hvilket fall man devråt sifvit namnet mouvement , eller ock tillbaka li godtycket och de gamla monarkiernas faderliga styrelse,? hvilget allmänneligen förstås med uttrycket reaktion, i hvilket fall uttrycket reform icke plägar lämpas derpå. Hvad den förra, eller rörelsen framåt beträffar, så är det i sättet den skiljer sig emellan hvad man egentligen kallar det reformerande , som åsyftar att på laglig väg småningom tillvägabringa de förändringar, bhvaraf samhället är i behof, och det revolutionära, som består deruti, att våldsamt nedrifva det bestående. Folkets upplysving, den offeniliga diskussioaen och det allmänna tänokesältets lugna öfvertygande äro de medel, den förra åsigten vill begagna för sitt ändamål; den råa styrkan den senares. Liberalism och mouvement äro således synonymeri begreppet om reform såsom ändamål, men skilja sig i sättet ifrån revolutionen, som ligger utom samhällsordningen. Nu känner dock hvar och en, att i Frankrise fiones ett parti, som antagit namn af den rätta medelvägens, hvilket i sak motarbetar den nyare tidens riktning till populära inrättningar, ulaa att öppet våga bekädgna sig till reaktionen, som det likväl i sjelfva verket uällhör. Desse bemöda sig nu, att göra det iiberala eller reformerande partiet förhatligt, dymedelst, att de oupphörligt söka i sina skrifter göra ordet mouvement, hvarmed reformernas riktning beteckaas, liktydigt med revolution, eller åiminstone vilja visa, det rörvelsen fre nåt skall föra revolutionen i spåren. bemödande hos reaktionens män, att, t de sjelfve föra ordet reform i munämpla alla reformerande bemödanden såvohutionäras eller åtminstone utgångna exaltereadt nyhbetsbegär, i sinnena o. 5. ast emedan deras eget ändamål är att motarbeta alla verkliga reformer, är visserligen ingenting nytt, utan har tvertom i alla tider varit brukligt hos fienderne till såväl religiös som poli tisk fribet. IHvad är då. orsaken, at b denna utnötta taktik ännu kan ntöfvas med