OR Uv Cå man bör up pträda mot en sådan kämpe; han jäfvar dem med skäl. Vi skola endast använda några tryckta bokstäfver i i det dokument, som kallas Regeringsform, och hvilkas intyg det ålminstone torde bli svårt att bestrida, Det heter dert. ex.: Svenska folkets urgamla rätt, att sig beskatta, utöfvas af Riksens Ständer al lena vid allmän Riksdag. — Alla afgiftar, som Rikets Ständer beviljat, skola utgöras in till slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af Riksens Ständer fastställd blifver. Varda Riksens Ständer dessförinnan af Konungen eller Statsrådet sammankallade, upphböre bevillningen, hvartill alla ofvannämde afgifter räknas, med det årets utgång, då en såd: an Riksdag börjar.? Så väl Rikets ordinarie stlatsmedel och inkomster som hvad på sätt omlförmäldt äv, under namn af extraordinarie utlagor eller bevillningar till statsverket, af Rilsens Ständer anslås, va re under Konun20ns disposition, att till de af Hiksens Ständer pröfvade behof och eficr den upprättade Staten anordnas: — Indeloingsverket förblifver orubbadt intill dess Konur gen och Riksens Ständer finna nödig! aågon ändring ceruti samfälldt att göra, Mm. m. Man torde häraf finna, att Regeringsformen tillägger Ständerna en, aldraminst lika så vidsträckt och fullständig, beskattningsrätt, som något auvnat lands representanter äga, och detta i så tydliga och bestämda ordalaz, att de ras misskänvande eller förtydniug icke är möjig: att Konungen och dess regeriog icke ens äger någon röst vid beskattoingsfrågors diskuterande eller afgörande, och att, långt ifrån alt förutsätta några anslags evighet, grundlagen tvertom uttryckligen förklarar, att Rikets Ständer ej kunna ålägga nationen en bevillning för längre tid än till deras nästa sammanträde, och att, i fall detta inträffar förr än de påräknat, bevillningen upphör, när den urtima Riksdagen samlats. Det bör också väl märsas, att Regeringsformen icke på något stalle undantager de ordinarie inkomsterna, vid fåsan om den allmänna beskattningsrätten. Hon tvertom säger tydligen, att de skola utgå till de af Riksens Ständer pröfvade behof, och sådan bar äfven praxis hittills varit vid alla Riksdagar, då Statsutskoltet till Ständerna:s ! pröfnivg afgifvit bestämmandet af ordinari både inkomster och utgifter uti tvenne särskilta hufvudbetänkanden. Ios. torde ej behöfva ytterligare ådagalägga det olämpliga, inkonstitutionella och förkastlsga i Alivervas ofvannämda yttranden. Han vill icke uadersöka, från hvilka motiver de kunna härleda sig och hvilka syften man derigenom boppats uppnå; men kan göra sig förvissad, att fr Hofkanslern, som visat så mycket nit för upprätthålj andet af Rikets Ständers värdighet, ej låter de förnärmande uttryck om dem, som Minerva fällt, lemnas obeifrade; ty något smädligare kan väl icke sigas om en Statsmakt, än då man will beröfva henne hela den rätt, sakens natur och konstitutionen tillägga henne, och nedsätta henne till den förödmjukande ech föraktliga elaftjensten, att vara det maktoch viljelösa verktyget till nationens möjliga betungande och utarmande, såvida icke Regeringens misskund frälsar benne från VV OJ PM SAMA RARE OT he CN