Uffe ev Uv EV MUTE VIERA —B8bWALfg MEL Ett organisera försvarsverket? — att de äga ingen makt öfver de ordinarie inkomsterna, emedan de äro pligtige alt genom bevillning fylla, hvad som utöfver dem kan erfordras, emedan behofven skola fyllas? — att de icke få indraga eller förvandla de ordinarie inkomsterna, oaktadt alla revolutionspartiets och dess skriftstallares förespeglipgar, — att indelningsverket ligger utom Ständernas horizont — att den värfvade armdens löner ej af dem kunna åtkominas, så länge samhälle och rättstillstånd vara7 — att Ständers besiut väl i de flesta fall tafva Konxuagens sanktion, men ingalunda tvärt om? o ss. v. Allt detta med mera af samma slag, står att läsa i N:o 89 af besagde tidning för Tisdagen den 3:te sistl November. Hvar och en vet, att Regeringsformen tillägger Konungea allena lagstiftande makten i ekonomiska mål, at folkets representanters vilja och ta inka i dessa fall, endast ka. uttryckas i form af önskan, och att dessa önskningar ganska ofta af Regeringen lemnats utan afseende, ett förhållande hvilket en Engelsman, ; fall han kurde tänka sig det i sitt land, skulle anse som en skymf mot nationen och dess parlament. Man vet vidare, att beslut, rörande lagars stiftande, upphäfvande elier förändring, lagar, efter hvilka folket, så vidt det kan sägas representeradt af sina Ständer, förklarat siv vilja dömmas, blifvit af Regeringen vägrade sanktion. Man ser silunda att ständernas mak! att stifta lagar redan är 1 sjelfva konstitutionen temligen inskränkt, och att de sålunde, helst om man erinrar sig deras femåriga bortovaro, äfvensom deras långa och tiöttande sammankomster, blott till en ringa del svara mot det begrepp, man i nutidens mening gör sig om en national-representation och dess attributioner. De ägde likväl i bebåll ena makt, som ji nödfall kunde ersätta bristen på all annan: beskattningsrättens; en rättighet, hvarförutanr ordet Ständer är ett nousens. Men rådfrågom Minerva, och vi skola finna att äfven denna makt blott är en skuggbild, cch Ständerna endast lydiga och förnedrade verktyg, som äro pligtige att fylla hvad Regeringen kan behaga anse som bebof; att de icke få afbjelpa det tryekande i föregående Ständers möjliga förbastande, lättsionighet eller venalitet i fall de kunde misstänkas derför, ty de kuona, enligt hennes påstående, icke förminska eller indraga en fordom beviljad tön, och dymedest lindra folkets bördor, huru gerna de än möjligen kunde vilja det. Hvilker men af heder och fri känslighet skulle icke anse för en skam och olycka, att under sådana förbållanden nödgas utöfva representantkallet, och huru skall väl nationen ans: det för hatliga gäckeri som ligger i sjelfva tankan, att öga representanter, hvilkas beskattningsvått skulle ligga endast i alt beskatta och fylla, men icke att någonsin kunna säga nej till hvad som erfordras. Man torde medge, alt någonting beqvämare för en Regering icke kan tänkasän så qvalificerade slävder. Den mest despoliska styrelse måste tänka på medel att fylla behofrven, men den Svenska skulle ieke ens ha denna möda, utan kunde obekymradt öfverlemna den åt Ständerna, som voro pbDlietise att håde utsöra skatter