elier åtminstone mindre nyttiga, verksamma och lyckliga medborgare, förr eller senare skali beveka någon eller några menniskovänmer, med lika nit men mer förmåga än jag äger , alt verksarot åtaga sig deras sak, alt fullkomna och varaktigt befästa den inrättning som jag sökt grundlägga, samt ait framför allt gifva densamma en sådan organisation, hvarförutanden icke kan uppfylla sin bestämmelse. Till en sådan organisation hörer först och främst, att den veten kapsman, som får, samt vill och kan emottaga det ansvarsfulla förtroendet att vara inrältningens förste läkare och vårdare, måtte befrias från alla ekonomiska omsorger, fiån dessa tärande näringsoch utkomst-bekymmer, hvilka bortjaga lugnet och glädjen från hans dagar och sömnen från hans nätter, samt upptaga en stor del af den tid, gom han, näst vården om sina paltienter, borde ägna åt samlandet och användan: det af egna så väl som andras upptäckter och erfarenhetsrön , till vetenskapens förkofran. samt de lidandes och mensklighetens båtnad. Med detta vilkor, men eckså endast dermed, kunde det billigt af honom fordras, att han icke allenast borde följa framstegen af sin vetenskap, utan äfven befordra dem. Ett annat lika vigtigt vilkor för en sådan inrättnings ändamålsenliga beskaffenhet, är, att tillfälle äfven måtte beredas för medellösa deraf i behol varande, att kostnadsfritt eller mot en efte: deras tillgångar afpassad, nedsatt afgift kunna komma i åtnjutande af dess fördelar. I annat fall motsvarar den icke till hälften, nej icke till en fjerdedel sin stora bestämmelse. Jag skall vid ett annat tillfälle visa, att, och hurn detta kan verkställas, utan betydlig uppoffring fråv statens sida, helst om dess bidrag understödjas af den enskilta vwvälviljan, till hvilken glada förhoppning flere anledningar icke saknas, Men omöjligt är det för mig att inse någon billig grund, enligt hvilken staten, då dess förbindelse antages att sörja för alla andra slags sjukas vård som sjelfve dertill sakna medel, skulle kunna befrias från all förbindelse emot medellösa, af lyten och missbildningar lidande medborgare. Till dess någon mer kraftfull åtgärd till deras fördel blifver vidtagen, fortfar jag, såsom förut, att på de redan nämda timmar alla da: ger gratis lemna åt fattiga, lytta eller missbildade personer, så långt de redan donerade fonder medgifva nödiga snörlif, maschiner och bandager, efter vettenskapens fordringar, sam! hvars och ens åkommor afpassade. Stockholm, i Oktober 1833. N. dkerman,