VSM KR Re sov 2 VR Peer
As oo ar 20 Jon SEPRO AA
Arvidsjaur i November, men de utgjorde icke
en påskyndad hjelpsändning för, 1832 års miss-
växt, nutap en fördröjd — hbjelpsändning — fö;
1831 års missväxt. Uti den tryckte redovis-
ningen öfver gåfvomedel, som influtit för de
af 183: års missväxt nödlidarnde, stå nemligen
just de der 54 Rör Biho tlll Arvidsjaur och
20 till Arieplog upptagne, och man blir der-
igerom upplyst om förhållandet. Det rätta
är således, att hvarken af undsättningsspan mål
eller gåfv omedel, tillhörande 1832 års missväxt.
den minsta skärf hade kommit till Piteå Lapp-
mark vid medium af Februari 1833, och att
jag således oriktigt uppgifvit de 36 Rdr B:lo
såsom hörande hit, en oriktighet, som dock
tyckes vara ursäktlig. Skulle det nu ock va-
ra rätt gjordt af Landshöfdinge-Embetet, alt
sammanblanda 1831, som ingen kunde komma
att tänka på, med 1832, så måste det dock
blifva en oriktig uppgift, att endast 5301 Rdr
4 sk. 6 rst, bade influtit till den 30 Novemb.
sistnrämde år; ty undantagande någon mindre
betydande slutliqvid var den summan långt
förut inkommen, såsom den tryckta iedo visnin-
sen utvisar. Jag vet, att icke obetydliga sum-
mor samlades under Oktober och November,
och tviflar icke att de menniskovänper, som sam-
manskjöto och hade bestyr om ins amlingen,
uten dröjsmål insände medlen till Landshöf-
dinge-Embetet; åtminstone skedde det så med
insamlingen för Skogs-Lapparna, ty jag hade
redan den 30 November bekommit 13o00Rdr.
Jag öfverlemvar nu till en upplyst och opar-
tisk allmänhet att bedöma, huruvida mina uppr
gifter verkligen varit oriktiga och förvillande,
och om ej det fel, Landshöfdinge- Embetet vill
påbörda dem, 1 någon mån vidläder dess egoa.
Åt samma allmänhet öfverlåter jag ock omdö-
met öfver slutmeningen i Landsböfdinge-Em-
betets skrift, som är af följande ordalydelse,
Jag är ej skyldig Hr L. enskilt någon redo-
visning af mina åtgärder, och hån må derlöre
cke anse dessa anmärkningar såsom sådan; men
då bans så kallade upplysningar i förevarande
ämne äro oriktiga och förvillande, har jag trott
mig böra, på sätt nu skett, för allmänheteo
utreda förhållandet, och hejda farten af Hr
Le.tadii rastlösa verksamhet, att klandra an-
dras bandlirgar och i allmänna omdömet ska
da en och hvar, som måhända i något fallic-
ke kunnat dela hans åsigter — en egenskap,
som denne prestman mer än tillräckligt åda-
galagt i dess från trycket utgifna Journal
Sannt är det att jag i ganska många fall icke
kunnat dela Landshöfdinge-embetets i Umeå
eller egentligen Hr Laodshböfdingens åstgter,
så vidt de äro mig bekanta, äfvensom at
jag i min jurnal bestridt de åsigter, som icke
öfserensstämt med mina; men aldrig har jag
uppträdt, för att nedsätta någon persons opi-
nion hos allmänheten, en sak, som den här
anförda meniogens författare icke torde kun-
na rätt väl frikännas för. Så mycket jag ock vill
afhålla mig ifrån all inblandning af personlig-
heter i hvad jag äunu hädanefter kan komma att
skrifva, så Jitet kan jag dock genom makt-
språk skrämmas ifrån att yttra min öfverty-
gelse om saker, Strider den mot någon an-
oans, så står det denve alltid fritt att bestrida