VSM KR Re sov 2 VR Peer As oo ar 20 Jon SEPRO AA Arvidsjaur i November, men de utgjorde icke en påskyndad hjelpsändning för, 1832 års missväxt, nutap en fördröjd — hbjelpsändning — fö; 1831 års missväxt. Uti den tryckte redovisningen öfver gåfvomedel, som influtit för de af 183: års missväxt nödlidarnde, stå nemligen just de der 54 Rör Biho tlll Arvidsjaur och 20 till Arieplog upptagne, och man blir derigerom upplyst om förhållandet. Det rätta är således, att hvarken af undsättningsspan mål eller gåfv omedel, tillhörande 1832 års missväxt. den minsta skärf hade kommit till Piteå Lappmark vid medium af Februari 1833, och att jag således oriktigt uppgifvit de 36 Rdr B:lo såsom hörande hit, en oriktighet, som dock tyckes vara ursäktlig. Skulle det nu ock vara rätt gjordt af Landshöfdinge-Embetet, alt sammanblanda 1831, som ingen kunde komma att tänka på, med 1832, så måste det dock blifva en oriktig uppgift, att endast 5301 Rdr 4 sk. 6 rst, bade influtit till den 30 Novemb. sistnrämde år; ty undantagande någon mindre betydande slutliqvid var den summan långt förut inkommen, såsom den tryckta iedo visninsen utvisar. Jag vet, att icke obetydliga summor samlades under Oktober och November, och tviflar icke att de menniskovänper, som sammanskjöto och hade bestyr om ins amlingen, uten dröjsmål insände medlen till Landshöfdinge-Embetet; åtminstone skedde det så med insamlingen för Skogs-Lapparna, ty jag hade redan den 30 November bekommit 13o00Rdr. Jag öfverlemvar nu till en upplyst och opartisk allmänhet att bedöma, huruvida mina uppr gifter verkligen varit oriktiga och förvillande, och om ej det fel, LandshöfdingeEmbetet vill påbörda dem, 1 någon mån vidläder dess egoa. Åt samma allmänhet öfverlåter jag ock omdömet öfver slutmeningen i Landsböfdinge-Embetets skrift, som är af följande ordalydelse, Jag är ej skyldig Hr L. enskilt någon redovisning af mina åtgärder, och hån må derlöre cke anse dessa anmärkningar såsom sådan; men då bans så kallade upplysningar i förevarande ämne äro oriktiga och förvillande, har jag trott mig böra, på sätt nu skett, för allmänheteo utreda förhållandet, och hejda farten af Hr Le.tadii rastlösa verksamhet, att klandra andras bandlirgar och i allmänna omdömet ska da en och hvar, som måhända i något fallicke kunnat dela hans åsigter — en egenskap, som denne prestman mer än tillräckligt ådagalagt i dess från trycket utgifna Journal Sannt är det att jag i ganska många fall icke kunnat dela Landshöfdinge-embetets i Umeå eller egentligen Hr Laodshböfdingens åstgter, så vidt de äro mig bekanta, äfvensom at jag i min jurnal bestridt de åsigter, som icke öfserensstämt med mina; men aldrig har jag uppträdt, för att nedsätta någon persons opinion hos allmänheten, en sak, som den här anförda meniogens författare icke torde kunna rätt väl frikännas för. Så mycket jag ock vill afhålla mig ifrån all inblandning af personligheter i hvad jag äunu hädanefter kan komma att skrifva, så Jitet kan jag dock genom maktspråk skrämmas ifrån att yttra min öfvertygelse om saker, Strider den mot någon anoans, så står det denve alltid fritt att bestrida