vara fallet med publiken, på hvilken intetdera änes göra något särdeles intryck. Musiken v bearbetad, men röjer mera arbete, än man är van att finna kos Mehul, och mindre geni, mindre af denna friska liflighet som eljest utmärker den berömde tonsättaren: kompositioner. Man kunde säga, att ban skrifvit för mycket musik t:ll em så liten pjes, och detta torde vara dess hufvudsakliga fel. Vi funno åtminstone ingen enda melo di, som anslog sinnet, och äfven instrumenteringen syntes något torftig. Hvad som mest fästade vår uppmärksamhet var duetten mellan de håda älskande. Det är emellertid möjligt, att et förnyadt åhörande kan något ändra detta intryck, Spelet var bättre, än man är van att finna i sångpjeser, och kvar och en af sujetterna syn tes vara på sin plats. Hr Habicht, såsom der blinda friaren, var ganska lycklig, och torde i roler af detta slag, om vi icke bedraga os, ha funnit sin rätta gen:e. Hr EF. Kinmanssor spelte ganska oklanderligt den andra blivde. och mer kan man ej begära af en artist, när ban uppträder i en emploj, som icke är hans egen. Hr Sällströms spel var bättre än ban sång, ty stämmans höjd syntes på ett par ställen genera honom. Mamsell M. Ficker sjöng med vanlig lätthet broderierna i sitt parti, och var nästan den enda, som rönte något prof a! åskådarnes bifalll Fru Bock kade en alltför obetydlig rol, att deraf kunna göra någonting utmärkt.