PLANILILAGTLASAÄARNRLN Ii PARAMARIDV, af Theodore Lacord ir . Emot slutet af år 1772, några månader före Öfverste Fourgeouds expeditiow mot de upp roriske Negrerne i Surinam, inlopp ett han-. delsfartyg från Amste: dam i Paramaribos hamn, och från detsamma landsteg en fattig yngling, vid vamn Jansen Houtwyn, i afsigt att söka sin lycka och med föresats att vinna den. Vid denna tid var det icke så svårt att göra lycka i kolonierna som nu, och hvarje rask yngling som hade mod att resa till öarne, eller hvilken en förståndig slägt skickade dit, för att bota för sina ungdomsförvillelser, måste vara alldeles utan både hufvud och industri, om han icke, förr eller sednare, kom i belägenhet att spela roln af någon onkel i komedierna. Nu förtiden är förbållandet likväl helt annat. Den som vid landstigningen förlorat Jansen Houtwyn ur sigte, och få:!t återse honom först 10if år derefter, skulle icke uti den rike egendomsherren vid Comewine, ägaren af femtonhundra slafvar, ledamoten i kolonialrådet, den der förkrossade den högmodigaste med åsynen af sina ståtliga spann och lysande ekipager; skulle icke, säger jaz, i deune stolte parveny ha igenkänt den ödmjuke ynglingen, som vid sin ankomst skattade sig lycklig att erhålla en onderuppsyningsmans post vid den egendom, hvaraf han sedermera blef ägare. J tvenne års tid förrättade han denna besvärliga tjenst; höll uppsigt öfver negrerne på plantager allt ifrån solens uppgång ända till natten inbröt, dervid utsatt för vinterns störtregn eller den varma årstidens brännande sol, ett rof för landets sjukdomar eiler förtärd af mygg, och fick dessutom dålig föda. Men hans nit och skicklighet gjorde honom bemärkt; han blef uppsyninzsmöan, derefter bokhållare sedermera föreståndare för hela plantagen med 10,000 floriners lön, och slutligen vid husbondens död ägare af alltsammans, jemte hvad vi: ofvanföre sett. På detta sätt hade Jansen Houtwyo alltjemt tilltagit i rikdom och anseende. Men på samma gång blef som han sjelf skulie ha uttryckt sig, hans räkning der uppe allt större, och den engel, som i himlen förer de dödliges bok, hade hvarje dag af dessa tolf år att anteckna jemret af någon piskad, stympad eller marterad slaf, eller andra öfvermodiga och grymma handlingar. Debet i denna räkning var förfärligt svart och långt; men den motsatta sidan nästen oskrifven. Men här på jorden dömde man helt annorluoda om plantageegarens lefnad. De hvite afundades hans rikedomar och ansågo för eu heder att blifva bjudne till hans bord. Hans röst gällde mycket ioom rådet; en nickning af hans hufvud var icke utan vigt. Hvem skulle väl icke ha velat bivista Jansen Houtwyns kalaser? De räckte länge och voro lysande; gästerne drucko Capska, Franska, Grekiska och Canariska viner ur dryckeskärl af kristall och guld; unga slafvinnor, utvalda bland de vackraste och vällustigaste, tull hälften höljde i genomskinliga tyger, sväfvade kring de med rätter från både gamla