Johannes Fjällman, Boman af G. H. M—n; s:dnare delen, De, som vi förmoda, ganska talrika läsare, sam kafva I minnet första delen af delta arbete, torde vid dess slut med oss hafva delat ett ganska starkt ftvifvelsmål, bör Pörfattaren skulle mäkta alt föra till en Gnskad hamo alla personerne i denna pies, af hvilsa kan lemnade tre elr fyra så godt som midt i hafvet, ech de Of ga I gavuska betan liga omständigheter. för det kommandes; äfvensom; hvad slags upplysning men en gårg skulle erhålla om der hembhaghetsfulle och demoniske Zition Kvrk. bvilken i första dets u Visade sig såsom en Deus x machira i bvarje kiiskt ögonblick Art tillfredsstalla de anna fordran på en nöjaktig upplösning af den verkligen mengtalidigt mvecklade bandlingen, synes oc kså bafva uu gjort Författatens föra närmsta, om icke uteslutande, ögnamärke ull andra delen. Att han verkligen vant i stånd att på ett enkelt och paturligt sätt lösa detta problem, inom et velym af fösa mer än g tryckta ark, återföra Minna och den unga fröken ifrån Amerika, samla hela sin personal åter i Presthuset, förena Gustafva med Johannes Fjällman, och på köpet straffa Zfon för hans sysder, utan att tillåta sig något sprängi händelserna elier den roivsta asannolikhet, är någonting som vitvar, alt Dr Mon kanske står framom alla våra romanförfattare i förmågan att skapa och gruppera. Deremot måste vi bekänna, att den andia delen 1 alia öfriga afseenden icke synes motsvara hvad den första lofvade. Kan hända vär det vårt eget fel, att det gåtlika ut Zions uppenbareiser, och den öfvervägande inilytelse på de öfrigas öden, som tycktes vara förvarad åt honom, äfvensom den fina miniaturpensel Förf. verkligen mästerligt användt, tiil teckniogen af de båda flickorna, gåfvo oss alltför stora anspråk på fortsättningen. Dessa hafva emellertid icke blifvit uppfyilda, och orsaken härtill är treligen ingen annan, än det nyssnämda uteslutande bemödandet hos Författaren, att komm till något slut med sjelfva handlingen, hvilket ensamt tillräckligt uppagit utrymmet, och berötvat honom, att åt hvar och en af personerna särskilt skänka det fortfarande intresse, hvarmed raan väntade att återse dem. De hafva nu också utvecklat sig till temligen triviala hvardags-menniskor, från hvilka, med undantag kanske af Minna, man tager afsked utan någon större til Igifvenhet eller afsaknad. Det sore emellertid orätt, att från!aga de särskilta partierne i den senare delen all förteost. Om kompositionen icke utmärker sig genom någon sto: rhet eller teci kningarna för någon serdeles djerfhet, så äro de förra lik väl intagande, öch de senare alltid sanna och tåcka. Författaren kastar icke blicken vidt omkring sig, men han ser medi Bpmäiksamhet och skarpsinnighet de nipniste föremålen, och å återger dem i sina taflor troget, med denoa älskvärda idealisering, som nöjer 3sig med att atiila de skarpa kanterna, att frånskilja det råa och obehagliga, samt att sedan framställa bilderna sådana han funnit dem. Detta är fal iet ned Johannes Fjillman, som i AA än . .