Johannes Fjällman, Boman af G. H. M—n;
s:dnare delen,
De, som vi förmoda, ganska talrika läsare,
sam kafva I minnet första delen af delta arbe-
te, torde vid dess slut med oss hafva delat ett
ganska starkt ftvifvelsmål, bör Pörfattaren
skulle mäkta alt föra till en Gnskad hamo al-
la personerne i denna pies, af hvilsa kan lem-
nade tre elr fyra så godt som midt i hafvet,
ech de Of ga I gavuska betan liga omständighe-
ter. för det kommandes; äfvensom; hvad slags
upplysning men en gårg skulle erhålla om der
hembhaghetsfulle och demoniske Zition Kvrk.
bvilken i första dets u Visade sig såsom en De-
us x machira i bvarje kiiskt ögonblick
Art tillfredsstalla de anna fordran på en nöjaktig
upplösning af den verkligen mengtalidigt mveck-
lade bandlingen, synes oc kså bafva uu gjort För-
fattatens föra närmsta, om icke uteslutande, ögna-
märke ull andra delen. Att han verkli-
gen vant i stånd att på ett enkelt och
paturligt sätt lösa detta problem, inom et
velym af fösa mer än g tryckta ark, åter-
föra Minna och den unga fröken ifrån Ame-
rika, samla hela sin personal åter i Prest-
huset, förena Gustafva med Johannes Fjällman,
och på köpet straffa Zfon för hans sysder,
utan att tillåta sig något sprängi händelserna
elier den roivsta asannolikhet, är någonting som
vitvar, alt Dr Mon kanske står framom alla
våra romanförfattare i förmågan att skapa och
gruppera. Deremot måste vi bekänna, att den
andia delen 1 alia öfriga afseenden icke synes
motsvara hvad den första lofvade. Kan hända
vär det vårt eget fel, att det gåtlika ut
Zions uppenbareiser, och den öfvervägande in-
ilytelse på de öfrigas öden, som tycktes vara
förvarad åt honom, äfvensom den fina minia-
turpensel Förf. verkligen mästerligt användt,
tiil teckniogen af de båda flickorna, gåfvo oss
alltför stora anspråk på fortsättningen. Dessa
hafva emellertid icke blifvit uppfyilda, och
orsaken härtill är treligen ingen annan, än
det nyssnämda uteslutande bemödandet hos För-
fattaren, att komm till något slut med sjelfva
handlingen, hvilket ensamt tillräckligt uppagit
utrymmet, och berötvat honom, att åt hvar
och en af personerna särskilt skänka det fort-
farande intresse, hvarmed raan väntade att åter-
se dem. De hafva nu också utvecklat sig till tem-
ligen triviala hvardags-menniskor, från hvilka,
med undantag kanske af Minna, man tager af-
sked utan någon större til Igifvenhet eller af-
saknad.
Det sore emellertid orätt, att från!aga de
särskilta partierne i den senare delen all för-
teost. Om kompositionen icke utmärker sig
genom någon sto: rhet eller teci kningarna för nå-
gon serdeles djerfhet, så äro de förra lik
väl intagande, öch de senare alltid sanna
och tåcka. Författaren kastar icke blic-
ken vidt omkring sig, men han ser medi
Bpmäiksamhet och skarpsinnighet de nipni-
ste föremålen, och å återger dem i sina taflor tro-
get, med denoa älskvärda idealisering, som nö-
jer 3sig med att atiila de skarpa kanterna, att
frånskilja det råa och obehagliga, samt att se-
dan framställa bilderna sådana han funnit dem.
Detta är fal iet ned Johannes Fjillman, som i
AA än . .