röfva kristliga kronor och skaka grundstenen
för alla troner, Petri stol. Men huru stor
Guds långmodighet än må vara, så är mitt till-
ända, och jag har god lust att kasta Er alle-
samman ur mitt hus.
Här glömde Abboten sig till den grad, att
han i vreden slog vaktmästaren för bröstet;
men 1 ögonblicket trängde soldaterna fram,
stötte prelaten tillbaka och slogo i vildt ra-
seri både honom och hans munkar, med knyt-
näfvarne; och det hade gått dem ävnu värre,
om icke i hast Löjtnantens röst befallt lugn.
Vanan att lyda dämpade ryttarnves vrede, de
släppte munkarne, och vaktmästaren berätta-
de i få ord, med handen vid mössan, anled-
ningen till striden, under det munkarne, ble-
ka och andtrutna, icke vågade motsäga ho-
nom
Godt, sade Löjtvanten; herr prelaten är
arrestant, och han, Wolfhart, förer honom i
en vagn till högqvarteret till Generalen, som
får ge vidare befallningar. Låt genast spänna
för. Och Er råder jag, högvördigste herre,
att nppmana era underlydande att icke låta
bedja sig så länge, innan de uppfylla mina be-
fallningar.
Abboten häftade sina mörka blickar vid
golfvet; i hast ropade han: Hvar är mitt
kors? Hvem har ryckt det ifrån mig?
Officern såg på sina dragoner, som förun-
drade betraktade hvarandra, Den som tagit
det, lemne det åter, sade han leende, och
då ingen gjorde någon rörelse för att åter-
lemoa rofvet, vände han sig till dea knotande
munken: Ni ser, att ingen vet något derom.
Men jag vill ha mina diamanter tillbaka.
Se till sjelf huru Ni kan få iger dem. Jag
går nu attskrifva min rapport, drag Ni emed-
lertid försorg om, att er vagn blir förespänd,
annars får Ni vandra till fots till högqvar-
teret.
Löjtnanten gick skrattande derifrån, och
prelaten följde, under knot och bannor, vakt-
mästaren, som gäckande sökte trösta honom.
De sårade lågo i ett hvalf af den Götiska
kyrkan på usla bäddar, dels jemrande och
stönande under namnlösa plågor, dels slum-
rande emot tillfrisknandet, eller i djup matt-
het väntande på dödskampen; fältskärerne gin-
go bestäallsaiome omkring, lade här ett för-
band på det lätta huggsåret, förskräckte der
med den förfärliga trepanen lika mycket de
närmaste omgifningarne som sjelfva det bedöf-
vade offret för läkarekonsten, eller undersökte
noga med sonden dödens portar. I ett hörn
satt en officer upprätt, med den blossande pi-
pan i munnen och, venstra benet öfver det
stora blodbäckenet, och åsåg med stoisk lik-
nöjdbet huru fältskärens skickliga händer los-
sade hud och muskler från benet; dervid be-
traktade han, icke utan ängslan, den hotande
sågen i medbjelparens händer.
Kaptenen, som hade uppsigt öfver sjukhu-
set, kom äfven dit, stannade, intagen af med-
lidande ach förundran fsan dan cåradae mod