röfva kristliga kronor och skaka grundstenen för alla troner, Petri stol. Men huru stor Guds långmodighet än må vara, så är mitt tillända, och jag har god lust att kasta Er allesamman ur mitt hus. Här glömde Abboten sig till den grad, att han i vreden slog vaktmästaren för bröstet; men 1 ögonblicket trängde soldaterna fram, stötte prelaten tillbaka och slogo i vildt raseri både honom och hans munkar, med knytnäfvarne; och det hade gått dem ävnu värre, om icke i hast Löjtnantens röst befallt lugn. Vanan att lyda dämpade ryttarnves vrede, de släppte munkarne, och vaktmästaren berättade i få ord, med handen vid mössan, anledningen till striden, under det munkarne, bleka och andtrutna, icke vågade motsäga honom Godt, sade Löjtvanten; herr prelaten är arrestant, och han, Wolfhart, förer honom i en vagn till högqvarteret till Generalen, som får ge vidare befallningar. Låt genast spänna för. Och Er råder jag, högvördigste herre, att nppmana era underlydande att icke låta bedja sig så länge, innan de uppfylla mina befallningar. Abboten häftade sina mörka blickar vid golfvet; i hast ropade han: Hvar är mitt kors? Hvem har ryckt det ifrån mig? Officern såg på sina dragoner, som förundrade betraktade hvarandra, Den som tagit det, lemne det åter, sade han leende, och då ingen gjorde någon rörelse för att återlemoa rofvet, vände han sig till dea knotande munken: Ni ser, att ingen vet något derom. Men jag vill ha mina diamanter tillbaka. Se till sjelf huru Ni kan få iger dem. Jag går nu attskrifva min rapport, drag Ni emedlertid försorg om, att er vagn blir förespänd, annars får Ni vandra till fots till högqvarteret. Löjtnanten gick skrattande derifrån, och prelaten följde, under knot och bannor, vaktmästaren, som gäckande sökte trösta honom. De sårade lågo i ett hvalf af den Götiska kyrkan på usla bäddar, dels jemrande och stönande under namnlösa plågor, dels slumrande emot tillfrisknandet, eller i djup matthet väntande på dödskampen; fältskärerne gingo bestäallsaiome omkring, lade här ett förband på det lätta huggsåret, förskräckte der med den förfärliga trepanen lika mycket de närmaste omgifningarne som sjelfva det bedöfvade offret för läkarekonsten, eller undersökte noga med sonden dödens portar. I ett hörn satt en officer upprätt, med den blossande pipan i munnen och, venstra benet öfver det stora blodbäckenet, och åsåg med stoisk liknöjdbet huru fältskärens skickliga händer lossade hud och muskler från benet; dervid betraktade han, icke utan ängslan, den hotande sågen i medbjelparens händer. Kaptenen, som hade uppsigt öfver sjukhuset, kom äfven dit, stannade, intagen af medlidande ach förundran fsan dan cåradae mod