Hit med nyckeln. Jag har honom icke. Två man dit ned! Spräng upp dörren och tag upp vin. Men den, som der nere smaker en enda droppa, är dödens. Två dragoner nedstego utför de mörka trapporna, och ett skott dånade i mångfaldigt eko genom hyalfvet; munken skrek och ville springa undan, men officeern höll honom fast och befallde honom föra några man till skafferiet. Patern lydde darrande, och Wolfhart ropade skrattande, då de kort derefter hörde ännu ett skott. För tusan! mig tyckes vi ha en god hufvudnyckel med oss. Det var numro fyra. Tålamod, sade Löjtnanten; jag ser redan att vi få hjelpa dem med att öppna ännu flera lås. Manskapet kom tillbaka! och berättade, att de funnit rikliga förråder. Det är bra, koka nu och låt stackarn springa,? sade Löjtnanten; men han skall helsa bans högvördighet, att jag sätter den röda tuppen på taket, om han längre tredskas och ieke vill be sina gäster vara välkomne. Jag vill se om jag icke kan tämja den Ungerska tjurskallen. Snart uppstod en rörelse inom klostret, såsom i ett fältläger; öfver den väldiga brasan i köket sjödo stora kittlar, skötta och bevakade af beväpnade kockar; från den höga skullen flögo dugtiga höbundtar och hafresäckar ned på gården, och soldaterne skrattade godt, då de buro det präktiga fodret till siva hästar. Emellertid gick vaktmästaren omkring, och såg med förstlåndig och kunnig blick efter om allt var i ordning; då kom plötsligt i en korsgång en lång rad munkar emot honom, af hvilka den främste, en ståtlig man omkring fyratio år, befallande ställde sig i vägen för honom och frågade: Hvarthän, min vän?? Waolfhart helsade tvärt och svarade: Det var rätt bra att jag träffade Er. Ni är den jag söker, det förråder det glänsande korset på ert bröst. Ni skall genast begifva Er till herr Löjtnanten. Hvilken uppmaning! ropade prelaten förtörnad. Sedan hvilken tid bebandlar man kyrkans furstar på ett så vanvördigt sätt? Säg han sin.... Halt! afbröt honom Wolfhart; mig kallar ingen han, utom min förman, och det endast i tjensten. Så? Hvem är han då? En simpel ridknekt. Jag bär här det välförtjenta hederskorset på bröstet, och vore redan officer, om jag icke för min fattigdom måst undanbedja mig denna ära. Således är han en fattig satan, och jag är en rik kavalier.... Han må vara hvad han vill; herr prelat, men han skall tiga och göra hvad honom befalles. F-n anamma! om han gör mig ond, så slår jag in skallen på honom. För tusan! Tag clall läna bhannm att um g2. med caldater