Hit med nyckeln.
Jag har honom icke.
Två man dit ned! Spräng upp dörren
och tag upp vin. Men den, som der nere sma-
ker en enda droppa, är dödens.
Två dragoner nedstego utför de mörka trap-
porna, och ett skott dånade i mångfaldigt eko
genom hyalfvet; munken skrek och ville sprin-
ga undan, men officeern höll honom fast och
befallde honom föra några man till skafferiet.
Patern lydde darrande, och Wolfhart ro-
pade skrattande, då de kort derefter hörde än-
nu ett skott. För tusan! mig tyckes vi ha
en god hufvudnyckel med oss. Det var num-
ro fyra.
Tålamod, sade Löjtnanten; jag ser re-
dan att vi få hjelpa dem med att öppna ännu
flera lås.
Manskapet kom tillbaka! och berättade, att
de funnit rikliga förråder.
Det är bra, koka nu och låt stackarn
springa,? sade Löjtnanten; men han skall
helsa bans högvördighet, att jag sätter den
röda tuppen på taket, om han längre tredskas
och ieke vill be sina gäster vara välkomne.
Jag vill se om jag icke kan tämja den Unger-
ska tjurskallen.
Snart uppstod en rörelse inom klostret, så-
som i ett fältläger; öfver den väldiga brasan
i köket sjödo stora kittlar, skötta och beva-
kade af beväpnade kockar; från den höga
skullen flögo dugtiga höbundtar och hafre-
säckar ned på gården, och soldaterne skrat-
tade godt, då de buro det präktiga fodret till
siva hästar.
Emellertid gick vaktmästaren omkring, och
såg med förstlåndig och kunnig blick efter om
allt var i ordning; då kom plötsligt i en kors-
gång en lång rad munkar emot honom, af
hvilka den främste, en ståtlig man omkring
fyratio år, befallande ställde sig i vägen för
honom och frågade: Hvarthän, min vän??
Waolfhart helsade tvärt och svarade: Det
var rätt bra att jag träffade Er. Ni är den
jag söker, det förråder det glänsande korset
på ert bröst. Ni skall genast begifva Er till
herr Löjtnanten.
Hvilken uppmaning! ropade prelaten för-
törnad. Sedan hvilken tid bebandlar man
kyrkans furstar på ett så vanvördigt sätt?
Säg han sin....
Halt! afbröt honom Wolfhart; mig kal-
lar ingen han, utom min förman, och det en-
dast i tjensten.
Så? Hvem är han då? En simpel rid-
knekt.
Jag bär här det välförtjenta hederskorset
på bröstet, och vore redan officer, om jag
icke för min fattigdom måst undanbedja mig
denna ära.
Således är han en fattig satan, och jag är
en rik kavalier....
Han må vara hvad han vill; herr prelat,
men han skall tiga och göra hvad honom be-
falles. F-n anamma! om han gör mig ond,
så slår jag in skallen på honom. För tusan!
Tag clall läna bhannm att um g2. med caldater