ee es ee 2 Fn gräfva upp vinfaten ur sanden. Officern skrattade, och ryttaren frågade: Är det min törst, som herr Löjtnanten skrattar åt? Nej, min vän. Jag kunde ej annat än skratta åt, att han är en så förhärdad syndare, alt han icke en gång känner den der byggningen. Den hvita snäckan med de två bhornen är ett vällefnadens Yymnighetshorn, ett kloster, Vi skola husera i kåpbärarnes Tokajer och Meneszer, så att det står herrliga till. Ja, bara vi komma nog tidigt, herr Löjtnant. Vi dragoner anlända merendels först då till ett ställe, när de fördömde hästjägarne och husarerna, våra kära kamrater, redan gjort slut på alltihop. Denna gång kan du vara lugn, Wolfhart; här ha inga Fransoser varit, och vi ha förhanden.? De kommo fram till klostret och bultade på porten i den höga ringmuren, som omslöt hela byggningen; men ingen svarade. Officeren red sjelf omkring, men upptäckte icke någon annan port, än en tillriglad trädgårdsport af jern; äfven i fönsterna syntes ingen menniska, och Waolfhart skrufvade i vredesmod på sina yfviga mustacher. Dåliga utsigter för både menniskor och djur, brummade han; vi få visst retirera med lång räsa. Åh! vi skola icke gå härifrån, det lofvar jag honom, ropade Officern, ty mina ordres befalla mig skaffa qvarter åt två bataljoner voltigörer. Låt han spränga porten. Två väl anbragta karbinskott kastade porten från de rostiga hakarne, och truppen red obehindradt in på den stora gräsbeväxta, af lummiga kastanjer beskuggade gården. Sitt af! kommenderade Löjtnanten; hästarne ansas, två man vid porten! Befallningen åtlyddes genast; vakten gick, med sporrklingande steg och med karbinen i armen, lugnt upp och ned, och medan de öfriga sörjde för sina hästar, vände officern sig med vaktmästaren till den tysta boningens ingång. Här ser ut, som hade pesten raserat! ropade han missnöjd, sedan han en lång stund svärgt den väldiga messingshammaren och icke fått något annat svar än det dofva ekot i hvalfvet innanför: skaffa hit tolf man med öfveroch undergevär. Också här gjorde ett skott samma verkan som en petärd, och de inträdde i den vidlyftiga med tegelstenar belagda gången. En man stadnar vid denna dörr och släpper ingen igenom, befallde anföraren och marscherade vidare, Då trädde en mager munk långsamt fram ur en gång, och helsade ödmjukt på de ankommande. Äv han ensam här i det fördömda nästet? frågade Löjtnanten bistert, Nej, Ers Nåd), svarade munken; hela konventet är församladt hos hans högvördiga Nåde. e Mif ankra visan om Ingar 2