REVY AF TIDNINGARNA,
Den Migneliuisk- Ryskå- Svenska Minerva var,
som några få af våra Läsare torde känna, i
förra vecsaun utsatt för elt tvåfaldiigt lidande;
först för den ädle Bourmonts snöpliga afsked
från hennes monarkisia mönster Don Miguel,
och sedermera af förtrytelse, för det vi i ett
ögor buck, då hon lyftade på sin florsbufva,
gjorde publiken uppmärsasem på den gemena
absoluiiska uppsyn, som grinade derinunder.
Med samma känslor, som gubben Noach vak-
nade, sedan hav gjorl sig till spott för si-
na eöaer, betänkte Tant, vid saosens mor-
gontlirama, huu bon aftoxer förut skömt
ut sin åldersom genom det fräcka pra-
tet om Svyceaska nationens demoralisering genotn
de bemödanden, svin sedan 19909 års statsnvälf-
ning giorts för utvecklingen af ett friare sam-
hälisskick. Den förra olyckan sökte hon öf-
verssyla med en massiv osanning, angående den
Portugisiska nyhetens källa. Deu senare för-
läveabeten bjöd hou tll att skingra gevom ch
d:version i flanken på Enherre Hecning VY rav-
gel, efier haus koieriska seger vid Svinesund
Nya Årgus, som vanligen följer med trossen,
hölt äfven nu upp sin Amazons släp, och del.
tog, om icke i striden, åtminstone 1 härskriet.
Ingen ära går fri för afunden, och så är äfven
förhallavdet med segraren vid Svinesund. Er
sådan afurd bör likväl ivgen hysa. Friher-
ren var stadd på reträtt för koleran i Norrige;3
ban mötte hinder af floder, berg och karan-
tänsförordningar, men öfvervann dem alla, och
fördunklade sjelfva Xeuvofon, som oss veterligen
aldrig bade tillfalle öfvervinna någon karan-
täns-uppsyningsman.
Hvad åter uppsyningsmannen Wallin beträf-
far, som fr Friherrn på den stora reträtten
öfvervann, så borde hans nederlag freda ho-
rom från all vidare -harm. Olyckan bör vör-
das. Visserligen hade han kunnat nedskjuta
Frihberrn, som då med sitt sällskap hade cgat
ogilld; men afen historisa arakronism trodde
han sig se dena store Fältherren Wrangel från
Trettioårakriget, emot bvilken allt motstånd
var förgäfves. Om han vetat att det varit H:
Öfverste-kammarjunkaren, så hade segern kan-
ske stått i Herrans hand. Misstaget bör ock
icke så strängt bedömmas. Det bar ju bändt
förut, alt man för namnets skull tagit Ålexan-
der Hatimakaren för Alexander den Store.
Vi finna af nu anförda skäl högst olämpligt
af Argus och Minerva, både att afundas seger-
vinnaren och barmas öfver den besegrade.
FNS