ning vara vida vardigare, an om den nHalntats
från andra klädespersedlar.
Att Riksens Ständer kännas som en 7trye-
kande börda, har väl äfven författaren råkat
yttra; men som detta uttryck blott synes vara
en rhetorisk trop på de tunga kostnader och
bördor, som Riksdagarne stundom af de enfal-
diga förmenas medföra: och dylika troper ej
äro i lag förbudna; ser jag deruti icke något
brottsligt. Af samma oförgripliga halt är för-
fattarens, om vår Representation brukade lik-
nelse af en Ssjuklig utväxt, som, efter
hans tanka, bör så snart som möjligt ope-
reras.
Hvad som i den åtalade uppsatsen synes mig
svårast att försvara är — jag måste tillstå det —
yttrandet att Tiden växt Ständerna öfver huf-
vudet. Detta, har Aktor ansett som en blas-
femi. Ifarhåga för hvad den förväntade Juryn kan
tänka härom, vågar jag knapt söka försvarsskäl i
denna punkt, utan erinrar huru strängt det vo-
re att åläggas 200 Rdrs plikt, för ett undslup-
pet yttrande, att den ena varelsen här i vert-
den råkat blifva längre än den andra.
Vid närmare påseende, lärer Käranden icke
neka, att han förhastat sig, då han sannolikt
ouppsålligen lagt Petitions-Auktorn dettyttran-
de i mannen, att Riksens Ständer absolut ej
kunna påräkna aktning och fyrtroende. För-
fattaren har aldrig sagt något dylikt. Han
har endast uttryckt den tanka: att såvidt Hög-
bemäldte Ständer, z sin fyrdelning motarbeta
all social anda, kunna de ej vidare påräkna
folkets förtroende. Det är organisation, som
här anklagas, ej subjekterna. Samma förhål-
lande är med det anmärkta yttrandet, att de
toma formerne lemnat fåkunnigheten, slafsin
net och intrigerne allt friare spelrum. Här,
liksom i hela Petitionen, lägges det felaktiga i
formerna, och Författaren säger icke, att få-
kunnigheten och slafsinnet ligger hos Ständer-
nas medlemmar, utan hos dem, af hvilkas in-
triger deras åtgärder icke sällan röjt en synbar
inverkan. Denna reflexion lärer ingen med skäl
kunna klandra.
Slutligen, och beträffande Aktors utrop om
den befarade dag, då hvarken de fyra Stånden
eller andra dylika föremål anses heliga, bör
jag icke anmärka annat än, att jag, med stor
vördnad för vår gamla öRepresentation, likväl
ej funnit mig förbunden att anse den som ett
heigon, hvartili dess) legender gifva föga anled—
ning. Om hon, emot förmodan blifvit kanoniserad
på annat sätt än som skedde 1772, vorefväk
skäl att ickej dröja länge med skrinläggnin-
gen.
Jag har kortligen genomgått kärandens? argte-
menter; och det är icke mitt fel, att deras beskaf-
fenhet snarare framkallat löje än allvar. Jag be-
höfver icke vidare utreda, hvad som ändå sy-
nes nog ögonskenligt, nemligen att hela åtatet
är gruadadt i sin början på ett misstag om
hvad lagarne mena med smädelse, oeh i sin
fortsättning på förvrängningar af den åtalade
uppsaltsens syftning och på ett löst slutmake-
ri af fraser, som man ryckt ur sitt samman-
hang. Att käromålet saknar all skymt af be-
fogenhet, är min, och de fleste andras öfverty-
gelse, men då utgången beror af Juryns vröf-