LIFVET,
Den vises sten
ir knappen sitter på alifaders spira
och menskobänder bryta den ej lös.
Legner.
Ur jordiska töcknet med ögat mot skyn
Och spejande blicken mot dagningens bryn
Sitt anlete menniskan höjer;
Och vingade tanken af: dimmorna skymd
Far forskande fram ifrån rymd och till rymd,
En skiftning af strålar han röjer.
På spherernes yta ett skuggspel han ser,
Der gycklande bilder gå upp och gå ner,
Och oron tycks vaka derinne.
Men sanningens tolk inom menniskans bröst
Eörsonande höier mot tviflet sin röst
Och väcker det slumvande minne.
En främling i stoftlifvet menniskan är,
Dess blick på dess ursprung bekräftelsen bär,
Och ler åt förgängelsens lagar;
Ty aning och tro från dess fädernestvand
Ha följt henne hit. — I det främmande land
De hviska om guldålderns dagar.
Och glädjen tar harpan från tårpilen nor,
Och toner åt hoppet och känslorna ger,
Och verldarnes ordving förklarar.
De ringare kretsar i skapelsen få
Sin glans af sin eviga urbild också,
Och echot. till tonerna:svarar.-
Den sjukliga anden i skuggornas dal
Kringjagas af jemmerens rop, utaf qval
Vid: dödens och smårtornas toner.
Men Plato i ljusare rymderne gån,
Vid stjernornas: sång om den eviga vår
Han för dig till friskare zoner.-
I. vexlingens: former väl röjes ett fall,
Men intet är söndradt — det irraoade skall.
Sitt. eviga ursprung dock finna:
Väl: nötes. och murknar en vandrares staf;
Men: målet är icke ctt kummel, en graf,
Der lifvet och tanken förbrinna.
Ty lifvet är födt med eonernas ljus
Pet slocknar ej ut, fast begängelsens hus
Af dunkla cypreser: beklädes:
Ej solen i matten: förlorar sin glans,
Hon afslöjar åter sin rosiga krans;
Der dagarnes bana beträdes.
Hur tanken bar söndrat begreppen om själ
Kf och om ande; vi ane likvil
ivet är cvigt.. Beviset
fva som gåta för forskarens blick..
dem jorden från: himmelen Gck.