— EEE 4 — RA NE
KALEIDOSKOP
DEN TYSTA RESKAMRATEN. Två resande foro
en Septerabermorgon, från samma värdshus Ii
London. Det var kolmörkt, och då den ene
af dem icke var sömnig, utan gerna önskade
börja ett samtal, så sökte han, alt på vanligt
sätt förmå sin granne dertill. Det är en gan-
ska mörk morgon roin herre, — det är för-
skräckligt kallt att reså, — det går långsamt
i det här dåliga väglaget. Intet af dessa ytt-
randen föranledde något svar af den andra,
och den talsamme resanden gjorde sig ingen
vidare möda. Han sträckte ut sin hand, och
då han dervid kom att röra vid den andras
rock, så utropade han: hvad Ni har för en
varmspels på Er! Ni behöfver på det sättet
inte bry Er om kölden.? Åter följde intet svar,
och som den talande tröttnade vid att fråga,
så satte han sig i ett hörn, somnade in, och
vaknade ej förr än den uppgångna vintersolen
gaf honom förklaring på reskamratens tystoad;
till sin förvåning såg han en ster björn i sit-
tande ställning, hvilken Iikväl, till hans lycka,
hade en nosgrimma af jern och var fastläst.
Man kan väl tänka, att mannen längtade efter
resans slut, och att slippa det otrefliga säll-
skapet.
se ————ALLA— —-— A