— EEE 4 — RA NE KALEIDOSKOP DEN TYSTA RESKAMRATEN. Två resande foro en Septerabermorgon, från samma värdshus Ii London. Det var kolmörkt, och då den ene af dem icke var sömnig, utan gerna önskade börja ett samtal, så sökte han, alt på vanligt sätt förmå sin granne dertill. Det är en ganska mörk morgon roin herre, — det är förskräckligt kallt att reså, — det går långsamt i det här dåliga väglaget. Intet af dessa yttranden föranledde något svar af den andra, och den talsamme resanden gjorde sig ingen vidare möda. Han sträckte ut sin hand, och då han dervid kom att röra vid den andras rock, så utropade han: hvad Ni har för en varmspels på Er! Ni behöfver på det sättet inte bry Er om kölden.? Åter följde intet svar, och som den talande tröttnade vid att fråga, så satte han sig i ett hörn, somnade in, och vaknade ej förr än den uppgångna vintersolen gaf honom förklaring på reskamratens tystoad; till sin förvåning såg han en ster björn i sittande ställning, hvilken Iikväl, till hans lycka, hade en nosgrimma af jern och var fastläst. Man kan väl tänka, att mannen längtade efter resans slut, och att slippa det otrefliga sällskapet. se ————ALLA— —-— A