ha, Pröfvar jag, för min del, rättvist att, med upphäfvande af Krigs-Rällens ofvanberörde utslag, så vidt de lägga hinder i vägen för en laglikmätig forskning om innehåilet af ofta berörde skrifvelse, återförvisa målet till vidare förhörs anställande med förenämnde viltnen, öfverste löjtnanten Statl von Holstein och kapitenen Ström, vid KrigsRätt, hvilken, i anseende dertill, att assessoren Dubbe emot den förra Krigs-Rätten anmärkt, aut densamma tycktes hafva visat en synnerlig partiskhet, gjort gemersam sak med Hr Presidenten Frih. Cederströms ombud emot Assessoren, och synbarligen sökt gäcka ett af KrigsHof-Rätten fattadt beslut; hvilka tillvitelser icke kunna i sakens närvarande skick pröfvas, kommer att bestå af annan ordförande och andra ledamöter, om hvilkas förordnande militärbefälhafvaren på Gottland bör, i afgående skrifvelse anmodas, äfvensom att tillika insända till Kongl. Krigs-Hof-Rätten, såväl den vid Chefs-Expeditionen förda ordres-journal för 1918, som och styrkte afskrifter af bataljons-chefernes för nämnde år, till militärbefälhafvaren afgifne rapporter på ankomne cirkulär-ordres och embets-bref, så framt sådana anteckningar finnas. Hvad deremot rörer Assessoren Dubbes klagan deröfver, att, då Krigs-Rättens Protokoll för den 30:de November förlidet år justerades, uti det då afkunnade utslag, beträifande Öfverste-Löjtnanfen Stal von Holsteins skyldighet att förut aflägga sin vwvittnesberättelse i målet, en tillsats, uppenbarligen förändrande Utslagets mening och inverkande på Assessorens rätt, funnits: att Krigs-Rätten, för att drifva gäck med Kongl Krigs Hof-Rättens utslag af den 6:te föregångne September, företagit sig att afhöra ett jäfsktigt vittne, och att Krigs-Rätten, under pågåerde förhör, tillåtit Lands-Sekreteraren Hambreus, att under en timmas tid aflägsna sig, utan att Åssessoren, som emellertid måst vänta i Rättens förmak, fått kännedom om orsaken till detta dröjsmål, elier om den af Krigs-Rätten, Hambreus såjunda Jemnade tillåtelse, så synas dessa ämnen vara af den beskaffenbet, att de icke böra förekomma till öfverläggning, förrän i sammanbang med hufvudsaken.