renhet af förhållandet incm dessa båda klasser, såväl förr som nu, torde det tillåtas mig, att i all välmening de: om yttra ett par ord. Om bagaregesällen någon gång försummar sitt arbete och i otillbörliga tidsförarif söker förgäta dess mödor, så bör det kanske förtetas howom snarare, än någon annan; ty det mäste medsifvas, att hans ycke är af alla det besvärligaste och mest tröttande. Andra arbetare få åtminstone exna natten åt hviia, sedan de egnat dagen åt sin syssla; men för honom är hela dygnet en tid af fortsatt ansträngning. Den enda tid deraf, som unnas honom att stärka sina krafter, är uvgefär från kl. 6 till 10 om aftonen, och vid den tid, då andra bege sig til ro, måste han uppstiga, för att åter börja siti dagsverke, för att åter, I en af vattendunster ångande atmospher, bearbeta den våta drgen elter stekas vid ugnen. Och hvilka äro hans åsigter såsom lön för detta arbete, fullt ut jemförligt med sjelfva slafvens, der denne har en någorlunda mensklig husbonde? Jo, att, sedan han derunder åsamkat sig en försvagad kropp och bräekligheter af flera slag — bensjukdomar äro isynnerhet gauska vanliga i detta yrke — tillbringa de återstående kraftlösa dagarne af en förtidig ålderdom på ett fattighus, — ty det fallet, att anskaffa sig ett Bageriverk och åtkomma de nödiga försäljningsbodarne, hvilket enligt nu gällande föreskrifter äro oumgängliga vilkor för yrkets drifvande som sjelfständig näringsidkare, är blott ytterst få gifvet, och lärer för det mesta endast beskäras söner af bagare, som antngen ärfva sina fäders verk eller medel att betala ett sådant. Under dylika omständigheter kan det väl icke försvaras, men torde ock kanhända icke böra så hårdt fördömmas, om bagaregesällen stundom vidtager den obildade menniskans vanliga utväg, att i några timmars eller dagars sysslolöshet hvila ut efter sysselsättningers tyngd eller enom: bränvinsglasets prisma för ett ögonblick skåda framtiden klädd i mera lysande färger. Mer detta uppförande, månne det endast härleder sig från nyssnämnda omständighet? Jag vill. försöka att uppgifva, hvad jag tror vara åtminstone en annan verkande orsak. För längre tid tillbaka existerade skråinrättningen i sin: fulla helgd, och ingen betviflade dess vigtighet och oumbärlighet. Detta system har nu öfverlefvat sig sjelf, men der det ännu bibehålles till formen, borde man äfven bibehålla det inre väsendet, hvarigenom det medförde ett gagn för samhället. Detta är likväl hvad man synes hafva glömt. Sedernas enfald och det husliga lifvets anspråkslösa renhet motvägde fordöm inrättningarnas tvång, och gjorde det mindre kävbart, ja, öfvervägde till och med kanhända i åtskilliga hänseenden fördelarna af sednare tiders Niberalitet.. Handtverksgossen, som kom i lära, hade för ögonen målet af ett framtida mästerskap och af ingenting annat; till detta mål framgick han oaftlåtligt genom hela sin ungdom, och när han hunnit det, egnade han deråt alla sina tankar, sina krafter och omsorger. Enda sättet att hinna det, var alt från en uppmärksam lärgosse bli en skicklig och flitig gesäll, och derefter i sin ordning eftersträfva burskapet. Men han visste också, att under tiden af denna sträfvan. skulle han