renhet af förhållandet incm dessa båda klas-
ser, såväl förr som nu, torde det tillåtas mig,
att i all välmening de: om yttra ett par ord.
Om bagaregesällen någon gång försummar
sitt arbete och i otillbörliga tidsförarif söker
förgäta dess mödor, så bör det kanske förtetas
howom snarare, än någon annan; ty det mäste
medsifvas, att hans ycke är af alla det besvär-
ligaste och mest tröttande. Andra arbetare få
åtminstone exna natten åt hviia, sedan de eg-
nat dagen åt sin syssla; men för honom är
hela dygnet en tid af fortsatt ansträngning.
Den enda tid deraf, som unnas honom att stärka
sina krafter, är uvgefär från kl. 6 till 10 om
aftonen, och vid den tid, då andra bege sig til
ro, måste han uppstiga, för att åter börja siti
dagsverke, för att åter, I en af vattendunster
ångande atmospher, bearbeta den våta drgen
elter stekas vid ugnen. Och hvilka äro hans
åsigter såsom lön för detta arbete, fullt ut
jemförligt med sjelfva slafvens, der denne har
en någorlunda mensklig husbonde? Jo, att, se-
dan han derunder åsamkat sig en försvagad
kropp och bräekligheter af flera slag — ben-
sjukdomar äro isynnerhet gauska vanliga i
detta yrke — tillbringa de återstående kraft-
lösa dagarne af en förtidig ålderdom på ett
fattighus, — ty det fallet, att anskaffa sig ett
Bageriverk och åtkomma de nödiga försäljnings-
bodarne, hvilket enligt nu gällande föreskrifter
äro oumgängliga vilkor för yrkets drifvande
som sjelfständig näringsidkare, är blott ytterst
få gifvet, och lärer för det mesta endast beskä-
ras söner af bagare, som antngen ärfva sina
fäders verk eller medel att betala ett sådant.
Under dylika omständigheter kan det väl icke
försvaras, men torde ock kanhända icke böra
så hårdt fördömmas, om bagaregesällen stundom
vidtager den obildade menniskans vanliga ut-
väg, att i några timmars eller dagars sysslolös-
het hvila ut efter sysselsättningers tyngd eller
enom: bränvinsglasets prisma för ett ögonblick
skåda framtiden klädd i mera lysande färger.
Mer detta uppförande, månne det endast här-
leder sig från nyssnämnda omständighet? Jag
vill. försöka att uppgifva, hvad jag tror vara
åtminstone en annan verkande orsak. För
längre tid tillbaka existerade skråinrättningen i
sin: fulla helgd, och ingen betviflade dess vig-
tighet och oumbärlighet. Detta system har nu
öfverlefvat sig sjelf, men der det ännu bibe-
hålles till formen, borde man äfven bibehålla
det inre väsendet, hvarigenom det medförde ett
gagn för samhället. Detta är likväl hvad man
synes hafva glömt. Sedernas enfald och det hus-
liga lifvets anspråkslösa renhet motvägde for-
döm inrättningarnas tvång, och gjorde det min-
dre kävbart, ja, öfvervägde till och med kan-
hända i åtskilliga hänseenden fördelarna af sed-
nare tiders Niberalitet.. Handtverksgossen, som
kom i lära, hade för ögonen målet af ett
framtida mästerskap och af ingenting annat;
till detta mål framgick han oaftlåtligt genom
hela sin ungdom, och när han hunnit det, eg-
nade han deråt alla sina tankar, sina krafter
och omsorger. Enda sättet att hinna det, var
alt från en uppmärksam lärgosse bli en skick-
lig och flitig gesäll, och derefter i sin ordning
eftersträfva burskapet. Men han visste också,
att under tiden af denna sträfvan. skulle han