i synnerhet finnes uttryckt i Linköpingsbladet för sista Posten. Utom en utförlig beskvifning flera numror på Biskopens sjukdom och död samt hans högtidliga Ihikbegänrgelse, innehåller neraligen detta blad med gårdagsposten en dödsklagan, i 12 verser, hvilk en uttrycker icke blott en djup sorg utan en verklig förtviflan öfver den aflidnes bortgång, Sjelfva Jeremie klagovisor äro icke mera bedröflige. Författaren, känner? i sin ytterliga smärta, att hans handlings sena har brustit, och alt hans eget lif har bleknat — — sedan sorgen der med Jernstyl tecknat: Wallenbergiär död — är död — är död; hvilken underrättelse meddelas Läsaren trettiosex gånger. Då utrymmet icke tillåter oss att här meddela hela denna höga originella elegi, låna vi likväl ett par fragmenter deraf. Rättighet bvart hjerta har att väga sina känslor på sin egen vikt, ensam reser det sin himmelsstega, Svarar ensamt för sön syndabikt: O! Jag känner, att mitt lif har bicknat, som om vinterqvällen solens glöd, sedan sorgen der med Jernstyl tecknat: WALLENBERG är död! — är död — är död. Nu ji verlden är jag då allena, lik en skendöd vaknad i sin graf; brusten, som ctt rö, min handlings sena; han var den, som henne styrka gaf; iagen glädje mera jag behöfver, fruktar ieke mera någon nöd; döden med sin vaggsång hoppet söfver: WALLENBERG är död! — är död — är död,