i synnerhet finnes uttryckt i Linköpingsbladet
för sista Posten. Utom en utförlig beskvifning
flera numror på Biskopens sjukdom och död
samt hans högtidliga Ihikbegänrgelse, innehåller
neraligen detta blad med gårdagsposten en döds-
klagan, i 12 verser, hvilk en uttrycker icke blott
en djup sorg utan en verklig förtviflan öfver
den aflidnes bortgång, Sjelfva Jeremie klago-
visor äro icke mera bedröflige. Författaren,
känner? i sin ytterliga smärta, att hans
handlings sena har brustit, och alt hans eget
lif har bleknat — — sedan sorgen der med
Jernstyl tecknat: Wallenbergiär död — är död
— är död; hvilken underrättelse meddelas Lä-
saren trettiosex gånger. Då utrymmet icke
tillåter oss att här meddela hela denna höga o-
riginella elegi, låna vi likväl ett par fragmenter
deraf.
Rättighet bvart hjerta har att väga
sina känslor på sin egen vikt,
ensam reser det sin himmelsstega,
Svarar ensamt för sön syndabikt:
O! Jag känner, att mitt lif har bicknat,
som om vinterqvällen solens glöd,
sedan sorgen der med Jernstyl tecknat:
WALLENBERG är död! — är död —
är död.
Nu ji verlden är jag då allena,
lik en skendöd vaknad i sin graf;
brusten, som ctt rö, min handlings sena;
han var den, som henne styrka gaf;
iagen glädje mera jag behöfver,
fruktar ieke mera någon nöd;
döden med sin vaggsång hoppet söfver:
WALLENBERG är död! — är död —
är död,