derbar lycka. Obehindradt kom jag genom Vestibulen in i Markisens palats, der betjenterna tillbringa sitt lättjefulla Nif. Jag bekymrade mig hvarken om deras kortspel eller om deras Morra) och kom in i det rum, hyarest kammartjenaren och kapellanen befunno sig ensamme. De uppeböllo mig, jag påstod trotsigt, att jag vore befalld dit och af Markisen blifvit tillsagd, att jag af honom allena skulle erhålJa mina instruktioner. Båda sågo först på hvarandra och sedan på mig. Ni är ju en bravo, min vän? frågade mig kapellanen. — Det hoppas jag, var mitt undvikande svar, att mån skall hälla mig för en braf karl, som har hederskänsla nog att punktligt uträtta bvarje uppdrag.? — Kapellanen tänkte efter ett ögonblick, derefter sade han till kammartienaren: det är möjligt att Hr Moarkisen har några uppdrag att gifva — ban lät för några dagar sedav undfalla sig något dylikt. Då måste Negro Mohren veta derom, svarade kammartjenaren, men han är inte hemma; ja! vid den helige Pantaleon, ropade jag, ty detta helgon angår oss icke, och hyarföre skulle jag icke då en gång svärja falskt vid bans namn. En neger var det, som stämde mig hit. — Nå så kom då min vänr. Jag följde genom några präktiga rum in i Marki: sens kabinett. — Vid Guds blod, det var nästan syndpenningar, som jag här skulle förtjena, ty denna gamla giktsjuka man skulle tvinsoten och följderna af hans ungdomssynder i alla fall snart ha expedierat; men en ärlig bravo känner emcedlertid sin pligt. Är ni den beställda, ropade han emot mig utan att stiva upp från sin granna ländstol, der han satt i all maklighet. — Ja, Signor Markis. — Godt! lemna 033 cnsamma Geronimo. Jag har affärer med den mannen. Kammartjenarn gick. Jag stod midt emot honom med handen under kappan, knuten om dolkfeslet. — Ni träffar väl säkert, frågade han något rädd och med nästan darrande röst. Befaller Ni, Monsignor, svarade jag nästan tvetydigt, alt jag här genast aflägger ett prof på min skicklighet — Nej, nej, ropade tan och blef dödsblek, låtom os för öfrigt tala med hbyarann som ett par förnuftiga män, som veta hvad de vilja hvarandra. Huru mycket får ni för en förrättning? Två hundra zechiner, Monsignor, hälften på förhand och den andra hälften efter gerningen, men den som känner 0as, han betalar fullt ut, ty så mycket större är då vår ifver. — Det är godt. Jag skall genast betala Er de två: bundra. Här, min vän. Och bvem gäller det ? Den gamla Fursten di San Severo; ban har svurit min död. Jag vet det. i WVet Ni det, bandit? — Besynnerligt! folk af Er! yrke äro då alla allyctande, Men vet ni äfven anJedningen. Nej. Nå så hör — jag berättar det gerna, ty det bevisar, att jag befinner mig cmellan två eldar, och således på sitt sätt tvungen till pödvärn. Ni torde: ha bört, att jag var förlofvad med Furstens sköna dotler, Prinsessan Fiormona. Denna unga dam har usturligtvis sina kapriser, ty bon är ett fruntimmer, men till det besynnerligaste infall som jag ännu hört talas om, kan det räknas att icke vilja gifta sig. Man botar henne med klostret — ingenting hjelper, Slutligen låter hon genom den skälmen Abbate Gregorio böfligt bedja mig att frivilligt draga mig tillbaka, emedan man i annan händelse skulle sätta mig nr stånd, att draga mig hvarken fram eller tillbaka. Sådana skäl äro öfvertygande, vill jag tro, min vän. — Derföre samtyckte jag och skref en uppsägelse af frieriet. Diamino! hvad får jag böra? Den gam1a Fursten, ursinnig som ett vildsvin, svär hämd öfver mig — och huru hämnas en Romare? Det vå Ni bäst. Han skickar banditer mot sin fiende, och derföre har jag på lång tid icke gått ut. I milt hus är jag säker, vill jag tro. Men nu förstår Ni väl, att han måste dö: Jag skall sörja derför, Signor. Men kan jag lita derpå? . Det är så godt som om jag svurit på hostian, ech derföre skall jag genast ge ett bevis, att jag cfter min skyldighet vet att hålla ord. Jag anbåller