SEM VO 0 09 PJ AR TO MM
och dess smala lif omgifvet af en bred, röd
gördel med silfverspännen, hvarvid hänga pa-
tronkök, sabel, en sked, en gaffel och en dolk.
Skjor:kragen är öppen, det breda bröstet fritt,
på hufvudet bär han något snedt den höga,
spetsiga hatten, prydd med röda och hvita
band, på fötterna trångt åtsittande balfstöflor,
relik-dosan af silfver, i form af ett hjerta med
Marie-bilden, hvilket ingen man gerna saknar,
bvars lif sväfvar i ständig fara, 1ett rödt band
hängande kring halsen, kappan liggande på
stensätet, bössan lutad mot väggen. — Detta
är bilden af en Romersk bandit, hvars när-
varo låter oss ana denna familjs demoniska nä-
ringsfång.
Likväl var denna bandits sysselsättning tem-
ligen oskyldig; han läste i en gammal sönder-
rifven bok, så ofta eldens uppflammande til-
lät det och ersatte, deklamerande med eldig
pathos, ur minnet det felande, när spånen brann
dunkelt. Det var den stora röfvaren Mastrillis
historia, satt i högtrafvande rim; en transte-
verinernas favoritbok, och i synnerhet alla Ro-
rmerska banditers förnämsta lektyr.
Hastigt afbröt qvinnan med Madonnahuf-
vudet barnens lek och såg upp åt den gamla
guitarrspelaren, som bar namnet Rinaldo Go-
bertino. Ångest målade sig i hennes anlets-
drag. Padre mio, ropade hon häftigt med
tydlig ängslan i sina uttrycksfulla ögon, un-
der det Ni sitter här så lugnt, kan någon olyc-
ka redan ha träffat honom. Jag finner det
orätt, att Roberto der icke har följt honom.
Han har erfarenhet i sådana saket; men Ger-
vasio, min stackars man, har ända hittills icke
begått något mord, och ett hjerta i bröstet är
ett osynligt ting, hvarpå den oöfvade hander
kan siöta felt.
Din toka, sade Banditen Roberto leende, i
det han flyktigt såg upp från boken, menar du
inte, att jag heldre sjef utfört saken; men det
var tid alt broder Gervasio ändtligen en gång
gjorde sitt mästerprof. De småsakerna att äta ett
menniskohjerta, att bevaka fångar och att bära
bref rörande lösens inbetalning med mera djy-
likt lappri, som förekommer vid ett kringströf-
vande band, har han visst uträttat. Men skall
han då aldrig bli en mästare i sin konst?
Nå, jag menar också bara, svarade Maria,
så hette den unga qvinnan, med skygghet, ab
en erfaren man kunnat följa honom; ty det är
ingen obetydlighet att intränga i en Markis!
hus och på sin kammare expediera en man,
som har hundrade betjenter, och af fruktan al-
drig går ut.
Dåraktiga barn! sade den nära hundraåri-
ge gubben, i en half förtrytsam ton, i det han
blickade upp och vände sig till Maria, om den
gamle och erfarne Henrico Gobertino, som i
sin bragdrika ungdom hade den äran att kallas
Guds gissel i bergstrakten kring Itri och Ca-
stelforte, hade funnit det lämpligt, så skulle
han ha befallt, att Roberto gjort horom säll-
skap. I faror bör mannen räkna på sig sjelf;
om din man låter fånga sig som en rotta, så
har han aldrig dugat till bandit, och skulle en-
dast göra Gobertinos berömda familj skam och
sorg. Men om han blir fången, så stiger han
rätta vägen upp i himmelen, ty för en fattig
a TH mm
AA arga AN axl cemsaenr haAlA