ingalunda inför Korusgens höga Befallninasbafvande uppträdt så om åklagare mot Tt. Meijer; jag har endast på Konungens Befailnirgshafvandes begäran Jemnaat del af tvenne ancifvelsehandlingar och ett betyg. Orsaken hvarföre jig icke gjort målet anhärgigt hos Konungens Iiiga Betallvingshafvande är, att jag anser Konungens Befallningshafvande icke vara den auktoritet, som målets hendalggnivg tillhörer, ntan att det bör uppacas vid vederbörlig Domstol Såtedes och då åtskilliga andra ao sitveler cm mera blifvit il mig iniemnade. samt emellan, vär man vövder sig ot åt landsorten, man gård från gård, by från by, hörer enahauda klagan mot Tu. Meijers lag stridiga förfarande att obebörigen hafva tagit persingar och ötvermål vid uppbörden och äfven brukat förbudet mätningssätt, remligen råadt måls så och alldenstuud Kel Majits Justit:e-Kanslers-Eimbetets Cirkulär den 19 Nov. 1819 anbefalit Landsoch Stadsfiskaler att, di någon Embetseller Tjenseman i Oiten funris utöfva olagligheter, derom göra anmälan hos detta hösa embe, har jag för någon tid sedan dit ingifvit en relation om öfverklagade förbållanderse, hvari jag avbäålin art Hr JastitieKansleren skulle inför vederbörlhs domstol låta tilltala Titt. Meijer för: 1:00 av han vid spanmålsiutägten låtit mäta med så kalladt rågadt mål, utan att begagna strykbrade; 210 att han utom det rågade målet ålagt levererande att lemna från i till 4 kappar på tunnan, sturdom under föregifvande att säden såsom mindre gild eljest icxe kunde emottagas, stundom utan ett sådant föregifvandes 3:o att hau icke åtvöjt sig med rågade målet och öfvermålet, utan derjemte tagit penningar till 1 Rdr Banko på tunnan; och 4:o att han tillförne och således före nu ifrågavarande levereringen tagit rågadt mål i stället för det i Författningarne påbiudsa strukna; hafvande jag härvid uppgifvit en mängd vittnen till edligt hörande, äfvensom jag förbehållit rättighet till åtal emot magasinsmätarne, i händelse under blifvande ransakning bevisning skulle förekomma, det de, genom origtig mätning, gjort sig skyldga till det svåra ansvar Kongl. Förordningen den s Oktober 1752 stadgar. I grund häraf och emedan fråga här icke är om tvist räntegifvare och uppbördsmän emellan om spanmåls duglighet, utan ämnet i stället afser tjensteförbrytelse bland de svårare arler, som tjenstemän kunna föras till last, förekommer det mig uppenbart, att målet icke tillbörer Konungeus Höga Befallningshafvandes domsrätt, likasom att jag, utan att afvakta Höglofl. Justitie-Embetets svar, icke vågar inför Konungens Höga Befallningshafvande agera som Aktor, belst målet derieenom skulle komma i ett skick, oförenligt med laga vrättegingsorduing; hvadan jag förnyar mitt påstående, att målet måtte till vederbörlig domstol hänskjutas, der en laglig beviseing emot Fit. Mejer, derest ban nekar, ivgalunda skall uteblifva. Detta mitt påstående bör enligt 19 kap. I 5. 1 Mom. Rättegångsbalken först särskilt pröfvas och utslag derötver gifvas, med rättighet för mig eller motparten att, i händelse af befogenhet, anföra besvär hvar medtertid målets handläggning måste hvila; och jag anhåller derföre ödmjukast att Konungens Höga AA . nn 2 oe . CE 1 ee i NOU ——-—? H A i—nnzn..?nnoaaaanjmmnrnnmh—.-XMM (MMMMMM— MWUM——nlt)i li Å i oiiomoulmtmtss-—EO rr? X AA SK AL