verlägga och besluta 1 vissa ämnen, ingifva
sina adresser, eller betänkanden till konungen
och representationen, samt af. dem mottaga
skrifvelser.. Den skulle således stå med stats-
makterna i ett ömsesidigt förhållande. Den nya,
eller lifstidsadeln skulle ega ett någorlunda pro-
portioneradt antal ledamöter, som åtminstone
motsvarade den gamla, eller ärfiliga: adelns ak-
tiva medlemmar, på det bördens. anspråk ej
måtte höja sig öfver talangens och förtjenstens
fordringar.
Några finnas, som: tro, att ädelni ej mera bör
eftergifva något af sina rättigheter, eller en
hårsmån. vika undan för folket. Måltte: desse,
som blunda för den sig allt mer och mer ul-
vecklande nationalkraften, betrakta det Engel-
ska. öfverhusets. exempel och studsa tillbaka.
Skulle några tusende adelsmän: motstå den: all-
männa viljan och utfärda en krigsförklaring mo!
hela nationen? Nej, de äro för upplysta och ä-
delt sinnade att vilja, eller kunna beträda en
sådan vådlig bana... Andra: deremot önska, alt
adeln i Sverige, likasom i Norrige, alldeles. bor-
de upphöra... De: påstå, att ädelt sinnade fin-
nas 1 alla klasser. De hänvisa till historien,
som framställer den ärftliga. adelns skadlighet,
och hysa den tanken, att, såsom allt mensk-
ligt är föränderligt, äfven: lifstidsadeln skall
förändra sig och afvika ifrån: den sanna ädelhe-
tens: bana... De tro, att en sådan adel, inneslu-
tande inom sig: så ofverlägsna talanger och,
fastän blott varande en: rådslå ndi: församling
och saknande lagstiftningsrätt, likväl med tiden
skall utvidga: sin makt och. sträfva: till den
fordna rådsmyndigheten.. Föfattaren gillar i
vissa: afseenden dessa grundsatser;. men: hyser
likväl icke inom; sig: någon: skuggrädsla:;. Han
är öfvertygad, att nationen, rätt representerad,
nog: lärer sätta. gränsor för sådana: anspråk.
Författaren har framställt ett ideal af adelig
värdighet, Han vet, att denna teckning är svag
och ofullkomlig.. Afhandlingens inskränkta ut-
rymme tillåter icke heller en utförligare: fram-
ställning, utan öfverlemnas åt skickligare hän-
der att utveckla detta ämne.
Adelns- tillintetgörelse tro vi ej låter sig ut-
föras i Sverigey ty den adliga värdigheten: har
införlifvat sig med nationens. begrepp ock sla-
git djupa rötter i dess: hjerta. Men att adeln
uppoffrar egna. skenbara iotressen: för det all-
männa. bästa, att: den således afstår sin. lagstift—
ningsmakt, som historien: visar att den: brukat
till folkets förtryck och: rikets skada, synes-va-
ra rätt och billigt, ännu mera som den nu sak-
nar faktisk grund, såsom fordom, för denna
makts utöfning. Den skall det oaktadt, såsom
vi sökt visa, utöfva en stor inflytelse: såsom: en
Bestående: politisk korporation.. Den skall: se
förfädrens lysande bragder och de: historiska
minnen, som den älskar och vördar, bergade.
Adeln,. ej agande en särskild, utan: en: gemen-
sam lagstifiningsrätt med folket, skall, efter
denna koncession: af sin makt, likväl utgöra. en
vördnadsvärd inrättning och stå för nationens
ögon i ett förskönadt och: förklaradt ljus..
( Det högre presterskapet utgjorde i förening
med. den högre adeln under unionstiden Sveri-
ges. enda lagstiftnings makt. Biskoppar, och pre-
later, såsom rika och mäktiga, voro då till stör-
sta delen adelsmän... Men då prestväldet min-