Dömme man då, huru det på en gång skulle
kuona vara möjligt, att af årets afkastning be-
strida alla dessa afdrag, och att derjemte haf-,
va så mycket öfrigt, att bränvins-tillverknin-;
gen skulle kunna fortsättas under 7 å 8 må-i
nader om året? — Just det att denna till-
verkning i små pannor är mindre indrägtig än
i de större, bevisar ytterligare, att den icke
kan med lika ihärdighet fortsättas; ty om full-
god säd dertill skulle användas, och om brän-
vinspartiet vore stort, blefve den saknade vin-
sten så mycket betydligare, och det är derfö-
re som man sällan fioner någon mindre jord-
brukare som har bränvin att aflåta. Men
häraf följer dock icke att ju tillverkningen för
honom, på det sätt den af honom bedrifves,
är fördelaktig. Han använder dertill sin slöa-
ste säd och måhända litet potatis; han vet att
allt detta skulle dels icke kunna såljas, dels
inbringa blott en ringa penning, och att, om
han ej förvandlat det till bränvin, skulle han
nödgats gifva det för intet åt sina kreatur.
Nu deremot gör dranken för dem samma nyt-
ta, och bonden har bränvinet på köpet. Han
räknar det så mycket heldre för ren behåll-
ning, som tillverkningen bedrifvits af hans eget
busfolk, tillika med andra göromål, eller då
angelägnare icke varit för handen, och som
bränslet icke kostat honom någon penninge-
utgilt. Det är då endast sjelfva redskapen
som utgör det kapital, bvarföre rantan bör be-
räknas (ty omm pannan är af koppar, såsom i
de flesta fall, fåsi det närmaste kapitalet åter
vid försäljningen), och då den är liten blir
denna utgift ganska obetydlig. När man då
tillägger, att allmogen får på detta sätt, icke
blott en ä!skad njutning för lindiigt pris, utan
också lättare legofolk under bergnings- och
skördetiden, fioner man lätt uti dessa sam-
manlagda förhållanden, orsaken hvarföre all-
mogen alltid varit så ömtålig vid frågan om
brän vios-tillverknings-rättigheten, och hvar-
före han värderat såsom en af de största för-
måner som vunnits i följd af 1809 års stats-
hvälfning, att han allt sedan, utom vid tillfäl-
len af betydliga missvexter, haft obehindrad
rätt, att, på sätt han fann för sig fördelakti-
oast, använda sin jords afkastning. Det är
denna rättighet, man nu vill att han skall
bortbyta emot befrielsen ifrån visså jordbru-
ket åtföljande onera. — Men har man då be-
tänkt, att den mindre jordbrukaren, bär ock-
så i förhållande en mindre andel af de bör-
dor, ifrån hvilka han skulle befrias, under det
han vore den som i synnerhet skulle sakna den
ofvannämnde så naturliga och så högt värde-
rade rättigheten? — Man svarar utan tvifvel,
att han ingalunda vore utesluten ifrån desam-
ma förmåner som alla andra, emedan det be-
rodde af hosom att förena sig med flera, för
att sedan förvandla sin vara till bränvin på
sätt ban funne tjenligast. Visserligen vore til-
utgifter, hvarefter sedan blott det öfriga
kan till bränvins-tillverkning användas. —
Pröfve man då, huru länge om året den
skulle kunna fortsätltas, och om det vore möj-
1 na mA AV PP MHR oo Ass RT 0 US se a