Dömme man då, huru det på en gång skulle kuona vara möjligt, att af årets afkastning bestrida alla dessa afdrag, och att derjemte haf-, va så mycket öfrigt, att bränvins-tillverknin-; gen skulle kunna fortsättas under 7 å 8 må-i nader om året? — Just det att denna tillverkning i små pannor är mindre indrägtig än i de större, bevisar ytterligare, att den icke kan med lika ihärdighet fortsättas; ty om fullgod säd dertill skulle användas, och om bränvinspartiet vore stort, blefve den saknade vinsten så mycket betydligare, och det är derföre som man sällan fioner någon mindre jordbrukare som har bränvin att aflåta. Men häraf följer dock icke att ju tillverkningen för honom, på det sätt den af honom bedrifves, är fördelaktig. Han använder dertill sin slöaste säd och måhända litet potatis; han vet att allt detta skulle dels icke kunna såljas, dels inbringa blott en ringa penning, och att, om han ej förvandlat det till bränvin, skulle han nödgats gifva det för intet åt sina kreatur. Nu deremot gör dranken för dem samma nytta, och bonden har bränvinet på köpet. Han räknar det så mycket heldre för ren behållning, som tillverkningen bedrifvits af hans eget busfolk, tillika med andra göromål, eller då angelägnare icke varit för handen, och som bränslet icke kostat honom någon penningeutgilt. Det är då endast sjelfva redskapen som utgör det kapital, bvarföre rantan bör beräknas (ty omm pannan är af koppar, såsom i de flesta fall, fåsi det närmaste kapitalet åter vid försäljningen), och då den är liten blir denna utgift ganska obetydlig. När man då tillägger, att allmogen får på detta sätt, icke blott en ä!skad njutning för lindiigt pris, utan också lättare legofolk under bergningsoch skördetiden, fioner man lätt uti dessa sammanlagda förhållanden, orsaken hvarföre allmogen alltid varit så ömtålig vid frågan om brän vios-tillverknings-rättigheten, och hvarföre han värderat såsom en af de största förmåner som vunnits i följd af 1809 års statshvälfning, att han allt sedan, utom vid tillfällen af betydliga missvexter, haft obehindrad rätt, att, på sätt han fann för sig fördelaktioast, använda sin jords afkastning. Det är denna rättighet, man nu vill att han skall bortbyta emot befrielsen ifrån visså jordbruket åtföljande onera. — Men har man då betänkt, att den mindre jordbrukaren, bär också i förhållande en mindre andel af de bördor, ifrån hvilka han skulle befrias, under det han vore den som i synnerhet skulle sakna den ofvannämnde så naturliga och så högt värderade rättigheten? — Man svarar utan tvifvel, att han ingalunda vore utesluten ifrån desamma förmåner som alla andra, emedan det berodde af hosom att förena sig med flera, för att sedan förvandla sin vara till bränvin på sätt ban funne tjenligast. Visserligen vore tilutgifter, hvarefter sedan blott det öfriga kan till bränvins-tillverkning användas. — Pröfve man då, huru länge om året den skulle kunna fortsätltas, och om det vore möj1 na mA AV PP MHR oo Ass RT 0 US se a