I går gafs på Kongl. Teatern en ny pjes: Vedergällningen, eller Glasögon och Mustacher, Komedi i en akt af Scribe, Francis och Biazier. Ehuru Scribes namn paraderar bland författarne, sannar stycket likval det gamla ordspråket: ju flere kockar, desto sämre soppa; ty man kan svårligen se något mera talangiöst, något hvari den Scribeska lättheten, lifligheten och repartierna fattas, än här, E: ung och häftig militär, som haft flera dueller, och derigenom ådragit sig mer än en ledsamhet, låte: likväl af en skrytande, narraktig proviantmästare förmå sig att bortlägga glasögonen, emedar han inför den älskade vill styra sitt sinne: men bunden af sitt löfte, hämnas han lily: derigenom , att hen tvingar sin löjliga fiende. att borttaga sina lösa mustacher. Detta ä styckets moral, och den vedergällning ödet utkräfver. Om spelet är lika litet att säga. Den ende, som har någon rol, är Hr Sevelin som Proviantmästaren, och han var här icke originell, hvilket ej eller kan begäras af en på intet vis originell rol. — Efteråt gafs Richard Lejorhjerta, förmodligen emedan den dramatiska repertoiren, derangerad genom Hr Torslows sjukdom, nu måste, mer än vanligt, anderstödjas af den lyriska. Nämnde gamla stycke har eljest en egen märkvärdighet: kontrasten emellan den kolossala titeln och det nmlatta, betydelselösa innehållet, hvaråt icke en gång Gretrys goda musik kunnat ge något värde. Det fordras verkhgen en egen gäfva, för att med Richard Lejonhjerta till ämne göra en tika lumpen som orimlig Fransysk opera comiene. Den Fransyska ytligheten har häri öfvertvälfat sig sjelf. Måhända kunde pjesen utan