I går gafs på Kongl. Teatern en ny pjes:
Vedergällningen, eller Glasögon och Musta-
cher, Komedi i en akt af Scribe, Francis och
Biazier. Ehuru Scribes namn paraderar bland
författarne, sannar stycket likval det gam-
la ordspråket: ju flere kockar, desto sämre
soppa; ty man kan svårligen se något me-
ra talangiöst, något hvari den Scribeska lätthe-
ten, lifligheten och repartierna fattas, än här, E:
ung och häftig militär, som haft flera dueller, och
derigenom ådragit sig mer än en ledsamhet, låte:
likväl af en skrytande, narraktig proviantmästare
förmå sig att bortlägga glasögonen, emedar
han inför den älskade vill styra sitt sinne:
men bunden af sitt löfte, hämnas han lily:
derigenom , att hen tvingar sin löjliga fiende.
att borttaga sina lösa mustacher. Detta ä
styckets moral, och den vedergällning ödet ut-
kräfver. Om spelet är lika litet att säga. Den
ende, som har någon rol, är Hr Sevelin som
Proviantmästaren, och han var här icke ori-
ginell, hvilket ej eller kan begäras af en på
intet vis originell rol. — Efteråt gafs Ric-
hard Lejorhjerta, förmodligen emedan den
dramatiska repertoiren, derangerad genom Hr
Torslows sjukdom, nu måste, mer än vanligt,
anderstödjas af den lyriska. Nämnde gamla
stycke har eljest en egen märkvärdighet: kon-
trasten emellan den kolossala titeln och det
nmlatta, betydelselösa innehållet, hvaråt icke en
gång Gretrys goda musik kunnat ge något vär-
de. Det fordras verkhgen en egen gäfva, för
att med Richard Lejonhjerta till ämne göra en
tika lumpen som orimlig Fransysk opera comi-
ene. Den Fransyska ytligheten har häri öfver-
tvälfat sig sjelf. Måhända kunde pjesen utan