publiken, lät icke obligera sig högre, utan: sänkte sig åter varligen till jorden. Professorn satt ännu en stund uli, lättade på sig, komplimenterade åskådarne, men allt lika frukt löst. Ändtligen förgick tålamodet Hans Katolska Maj:i; han lät kalla Rozo till sig och förbrådde honom i skarpa Spanska ordalag att på detta sätt hafva drifvit gäck med honom och folket, som ingalunda var nöjdt med de fyra alnarne. — Ers Maj:t, svarade denne darrande, felet är icke mitt, utan kemistens. — Hvem är då kemisten? — Jo! den som skulle fylla ballongen. —Kan du då icke göra de! sjelf?— Nej Evs Majestät! jag förstår mig endas! på att stiga uti ballongen. — Ja så! då skall Du nu för omvexlingens skull så öfsa dig att stiga in i fängelse, för att derifrån vidare göra en korstresa utom riket. Den stackars Rozo var glad att på detta sält undkomma den förbittrade folkmassans raseri, som hade velat shta honom i stycken. FT i