publiken, lät icke obligera sig högre, utan:
sänkte sig åter varligen till jorden. Professorn
satt ännu en stund uli, lättade på sig, kom-
plimenterade åskådarne, men allt lika frukt
löst. Ändtligen förgick tålamodet Hans Katol-
ska Maj:i; han lät kalla Rozo till sig och för-
brådde honom i skarpa Spanska ordalag att på
detta sätt hafva drifvit gäck med honom och
folket, som ingalunda var nöjdt med de fyra
alnarne. — Ers Maj:t, svarade denne darran-
de, felet är icke mitt, utan kemistens. —
Hvem är då kemisten? — Jo! den som skul-
le fylla ballongen. —Kan du då icke göra de!
sjelf?— Nej Evs Majestät! jag förstår mig endas!
på att stiga uti ballongen. — Ja så! då skall
Du nu för omvexlingens skull så öfsa dig att
stiga in i fängelse, för att derifrån vidare göra
en korstresa utom riket. Den stackars Rozo
var glad att på detta sält undkomma den för-
bittrade folkmassans raseri, som hade velat
shta honom i stycken.
FT
i