VV REP SFSWF SEN MUF P JA RaR NS 2 RER
0 hn Ä
Och fromhet tlronade i bjertat inne.
Ej smickrets spindel med sitt falska hyckel
En dunkel slöja för hans öga spann:
Allt ytligt ordsvall och allt fåfängt gyckel
Hans själ belade med -föraktets bann;
Men Redligbeten med sin Petri-nyckel
En säker ingång till hans hjerta faun.
Hans blolta ord, som säkra yexlar gällde;
Ty ingen ed den frommes tunga fällde,
Stort var hans värf: i säkra domarbanden
Rältvisans gu!dvigt han med oväld har;
Men, om iblaud, för blotta menskoanden,
Vågtungans utslag allt för dunkelt var,
DÅ steg hans bön mot högblå etberlanden
Till högste D-marn för att der få svar.
Zaleykiskt rättvis, skipade han lagen
S--m fordne domaren i Areopagen,
Det sanna ordets riddarsköld ban förde,
Och strida konde ban med andans svärd.
Med Johan Arndt man bonom ifra hörde
Mot tidens villor och dess falska flärd.
S:ormklockan väl, som Luther, ej han rörde
1 vådelds-natten för en säker verld;
Men månget hjerta han, med Stllling , väckte,
Och atrons flammor i dess inre släckte.
Det nya slägtets nya Juli-lära
För folk och tbroner ej hans bifall vann:
En enda blott bör gyllne spiran bära;
En blott med exhet allt regera kau:
Lud sjelf i honom bör natlonen ära,
Och endast Gud för hvarje bandling han
Till ansvar står, som makten honom skänkte;
Så lärde ban, så lefde han och tänkte.
En hemlig aning tycktes honom föra,
6, store Konung, till din rosendal ,
Att än en gång få se dig här, och höra.
1 lifvets skymning, ljudet af ditt tal:
Hans bjertas slag ej döden ville störa
Förrn vid din sida, Du, hans ideal;
Ej mivnets fackla ville förr han släcka,
Än du till afsked kunde handen räcka.
— Så släcks ett stjernfall i den höga Norden,
Bnarl sista timman af hans lefnad slog
På svarta vingar omkring fosterjorden
Med sorgens budskap snabba Ryktet drog:
Död är Sylvander! dessa: trenne orden
Molnböljde ögat der nyss glädjen log;
Att trösta, harpau jag till hjertat hafde;
Men smärtan klangen och min sång förqväfde.
Ack! fåfängt sångarn och dess harpas toner
Försöka tolka, bvad Han fordom var
(Förrn bort han gick till ljusets regioner)
Som vän, som bror, som make och som far;
Men månget minne här, i stoftets zoner,
Deraf, i sorgdrägt, lefyer ännu qvar;
Och mången vandrar, när sig blomstren sluta,
Att saknans tårar vid hans urna gjuta.
Men inga böner, inga tårar kalla
Den hädangångne ur sin slummer der:
Hans själ har sett den Isis-slöja falla,
Som Evigheten kring sitt hufvud bär:
Ett enda hopp, gemensamt för oss Alla,
En enda tröst i all vår saknad, är
Att snart, derofvan, om, som han, vi vandra,
I Zions tempel återse hyarandra.