som den grofvaste orgpipan i Storkyrkan, och
det trevne gånger å rad: Peter . . .- Peter .
Peter Bredström! du blir intet gammal —
Jag mumlade under lakanet och svarade: Hvad
behagas? . . . Puff! och si dörrn flög i detsam-
ma på vid gafvel: ett susande sken uppfyllde
hela rummet, imellan hvars spräckliga och bro-
kiga flammor en sväfvande skugga utan uppe-
håll vandrade fram och tillbaka, som till slut
mer och mer uppdagade för mig min afledna
saliga hustrus bild: och syntes hon skenbarli-
gen, liksom i ett långt sveplakan, med en upp-
salt mössa och en svart och hvit solfjäder, hvar-
med hon stundom fläktade öfver amman och
barnet. — Hjelp, himmel! .. . O Sanet Anto-
nius Kortmålare! . -. Uff, uffj uf! ... Hör
på! Amman, som satt på en pall och nickade
vid en grön talirik med några skifvor stekt
palt och em kruka färsköt, gaf tilt ett rop vid
denna syn, och trillade som en tjäderhöna för
skottet: det ena barnet qved i dunbädden, det
andra fick hjertsprång i fållbänken, vaggmeden
knarkade, hundarne bjebbade, Amman slog
ihop båda händerna, Brandvakten ropade tolf
slagen, Upsalaposten rullade förbi och stötte i
posthornet, tornväktarn tutade, luren vrålade
från garfveriet, en lykttändare, som halkat ner
af stegen, låg med sitt afbrutna ben i snödrif-
van och jemrade sig: Patrullerne ropade wer
da? Kattorna jamade, elt parti i bakpoörten
och det andra sällskapet på taket: mössena
knaprade på smörbyttan under skänkskåpet
och sinselerade på tullspecialen vid väggen,
värdinnans hund var instängd i mangelbon:
och, till öfverflöd, vid det smattrande urvädret
om natten, bultade vindsluckan med ett bestän-
digt knirrknarr mot takfoten? svinen grymtade
i stiam, hönsen kacklatde på hövinden, tuppen
gol i vindsgluggen, blompottorna föllo ned från
sängkransen oci vedtrafven ramlade ner i ved-
bon... Uf, uff, uff! var jag då intet väl i
mina affärer? Hvad behagas 2
Sådan, mina Läsare, var, min belägenhet,
då jag ändteligen lyfte upp-hufvudet och tit-
tade fram, intet annorlunda i physionomier,
än som en feg rckryt för några prygel, än en
hanrej, som tittar efter hatten och käppen,
eller som en from besökare efter et slag på
truten ..... Hvad gjorde jag arme man? Jo, jag
blundade, slog eld, tände på pipan, blef mo-
dig i mitt förvirrade tillstånd och drog på mig
byxorna; kriag kapprocken bandt jag strumpe-
bandet om lifvet, satte Hatten. ofvanpå natt-
mössan ,, och skultade så- barfota: från min sal.
Hustru och hela hushållet bort i granskapet
till Källaren Lilla Victoria. Jag sprang så su-
jorna: hoppade undar tofflorna och .klacklap-
marna flögo ir kapp med snöbollarna: håret
läcktade utåt ryggen, som på den flygande
Mercurius, gnistorna glimmade kring piphuf-
vudet, mjelten högg, och hjertat klappade i
prånget tik tak, tik tak, tik tak! Ändteligen
nant jag fram- och durkade inom porten, bums
senom en dörr, somt en pil, inililla B!å kam-
maren på Viktoria: .. i
ibland de öfriga styckena eller tidningsar-
iklärna, neddela: vi grafskriften öfver salig
Cricongqvist, och rapporten om Movitzs sista
jukdom:
Criconqvist Homerus,- Sow af Majorefven