Få han kommit nära intill Ekstedt gifvit honom meå
stenen ett bårdt slag midt i ansigtet, samt att Ösare
å andra. sidan hoppat upp i Schäskärran och ned-
dragit Ekstedt på landsvägen, hvarvid denne fallit
öfver och fattat tag i Svala, då Ösare skyndat sig
omkring kärran och med sten slagit Ekstedt flere
stag-å blottade hufvudet, och när Svala kommit lös,
hade han äfven med sten gifvit honom flere dylika:
slag: att Ekstedt sedan nedtumlat i diket, der de:
ytterligare på cnahanda sätt fortfarit att slå honom,
hvarunder Ekstedt i början haft sansning och yttrat:
käre Ösare låt bli mig, jag skall ge dig 50, jag
skall ge dig 100 R:dr, men jag har cj mer än 50 på
mig; att Svala och Ösare icke dess mindre fortfa-
vit att slå, men Ösare ursinnigast; att de omsider
uppbört , och börjat söka sina mössor dem de förlo-
rat; men då Ösare under sökandet nalkades Ekstedt,
hade han åter börjat slå honom, hvarefter bägge
dragit sigin åt sandgropen vid vägen, der Per Pers-
son under tiden stått. Sedan hade de, för att söka
sina mössor i diket, der Ekstedt var liggavde, dra-
git bonom upp derutur, och lagt honom bredevid vä-
gen iden ställning, hvari haus befånnis Söndagsmor-
gon. Sedan de igenfunnit den ena af mössorne, ba-
de alla tre begifvit sig från stället, hvarvid Svala
tyckt sig förmärka rosslande ljud af Ekstedt. Under
hemvägen hade Ösarc :yltrat: Jag slog så länge
till dess jag kände att stenen ville in i hufvudet ;
äfven förmälte Svala, alt då ban, korrt efter det
Ekstedt bedt om förskoning, tillsagt Ösare att icke
vidare slå honom, håde denne utlåtit sig: nej den
tusan dj... ska ha mer!
Osare bekände, att ban, då Ekstedt låg öfver
Svala på landsvägen, gifvit Ekstedt med sten två
starka slag å blottade bufvudet, men ville icke till-
stå, alt hån på annat sätt slagit honom än med knyt
näfvarne, dem han likväl erkände sig hafva flitigt
begagnat. Stenen hade han vid Ekstedt: nedtum-
lande i diket! borttappat, och ej tagit någon annan
i stället. Han nekade således till det yttrande som
Svala sagt bonom haft under bemvägen, men skolat
i dess ställe utlåtit sig, att han upphörde slå bo-
nom med knoytoväfven, då ban kände bufeudet vara
mjukt.
Per Persson!, 18 år garbmal, nekade att han tillde-
lat Ekstedt något slag, eller bidragit att hejda bästen;
men då Ekstedt fallit ur kärran och derunder dragit
hårdare på ena tömnien, hvarvid hästen strukit till-
-baka mot diket, bade ban faltat hästen vid tygeln.
Han sade sig också, under det de andra begge slogvo
Ekstedt, hafva gått fram ur sandgropen två gånger,
och föregifvit det han tyckte sig höra folk komma,
för att såmedelst förmå dem att afstå från Ekstedt-
vidare missbandlande; de håde då också hastigt lyss:
nat, men då de ej förmärkt något ljud, bade de fort-
farit att slå Ekstedt. Svala och Ösare medgåfvo att
Per Persson ej gifvit Ekstedt något slag ; äfven hafva
ade alla tre förklarat, att de icke öfverenskommit, at!
P. Persson skulle biträda såsom vakt. ;
Någre papper, dem Ekstedt medhaft, hvaribland
en resolution rörande ett kokreatur, som Svala för-
sålt till Ösare; men Svalas svärfar såsom sitt återta-
git, hade Ösare anammat, och Söndagsmorgon upp-
brännt.
Svalans motiv till gerningen hade varit det. att
Ekstedt, som i Ahlborga kaliat honom till sig på af-
tonen)) för att med Ösare, som äfven väntades men
icke kom, uppgöra liqvid om kokreaturet; förebrålt
Svala, att kan till Ösare sålt detta, då deticke varit
hans, och att han förde ett oordentligt och liderligt
lefverne.
Ösares motiv åter, att Ekstedt på en auktion i
Kycklinge för omkring 14 dagar sedan, då Osare
pockande aflemnat förenämnde Rosolution; skall skuf-
fat bonom för bröstet, och visat honom ur ruminet.
Per Persson hade icke något agg till Ekstedt, utan
med följde endast på Ösares proposition, och då half-
bredern antog densamma. Bröderne anmälte äfven,
att då Svala lördags afton inkom till Osare; hos
hvilken P. Persson händelsevis var, för att enligt
. Ekstedts tillsägelse kalla Ösare till sammanträde i of-
vannämnde ämne, hade denne tagit Svala och hans
balfbroder i händerne, och frågat dem, om de ville
vara honom trogna, samt derpå föreslagit dem, att
gå 1 förväg för Ekstedt och klappa upp honom. Se-
dan de dertill samtyckt, hade de supit flere supar,
AON hal N sa 0 oM a öm