er ha 20 Ni 00 ch an ke 1e Ide på Or a ti an sm I mm mm HJ NH RR RR RR nn RR RR värden, och smög vid bortgåendet ett par kort i fickan. Under spelet hade värden, Guibert, stundom af vänskap tagit hans kort, för att söka hjelpa bonom att bryta turen; men det var som om spelet varit förgjordt, han tappade då ideligen, hvaremot samma person ständigt vunnit, då han spelat emot vittnet. Ett par dagar derefter hade vittnet träffat en bekant i Palais Royal, och för honom omtalat händelsen. FHFvad! Ni vet då icke, sade denne, att den der Guibert är allmänt känd för en falsk spelare och derjemte en af de värsta procentare i Paris, en pest för den Parisiska ungdomen, som han narrar till sig och bedrar, samt på hvars bekostnad han riktar sig? Betala honom icke, ty det är en komplett skurk, för hvilken Ni blifvit ett offer.? Vittnet hade i anledning häraf betraktat sig såsom fri från sin förbindelse, och låtit ett år passera utan att något vidare afhördes. Eit år derefter hade vittnet åter träffat Houdaille, och sagt till honom, att vittnet förlorat mycket penningar på börs-spekulationer, för att försöka huruvida Houdaille skulie besvara detta. Denne hade då med en betydningsfull min yttrat: Kanhända ges det ett medel att reparera denna förlust, samt bett vittnet helsa på honom. De hade då åtföljts upp i ett litet krypin i fjerde våningen af elt hus på gatan Croix des petitls champs, der allt haft utseendet af oordning och elände. Det första vittnet fått se vid inträdet i rummet, var några nyttjade kortlekar i en halföppen låda. Se der, hade vittnet skämlande sagt, utan tvifvel nyckeln till Er lycka; men hur bär Ni er då åt vid spelet? Houdaille hade i början tvekat, men sedermera visat vittnet, huru han blandade för att alltid få målare på sin hand; hvarefter de om en stund åtskiljts. Kort derefter hade vittnet fått höra, att en ung Läkare hos Guibert tappat 1500 francs; detta hade bestämt honom att avgifva saken hos polisprefekten, oaktadt han hört, att det falska spelarne i Paris voro förenade genom ett slags ordens-samband, och fastän han i följd af några fällda yttranden om dem fått emottaga flere. anonyma bref med de skarpaste hotelser om fara för sitt lif, i fall han skulle upptäcka dem. Allmänna åklagaren frågade härvid, hvilka underrättelser vittnet kunde äga om Guiberts förmögenhet, hvarpå viltnet svarade, att han endast trodde Guibert vara välmående, då hans rum förrådde en viss lyx, och han bestod sig kabriolet och en neger till betjent. (Härvid rättade Negren sig, till samlingens. stora förfHoudaille skulle nu höras, och började dervid med en mycket len röst berätta, att han händelsevis var hos Guibert, som han alls icke kände, då man på eftermiddagen började tala om spel. . Jag måste bekänna, mina tHerrar, sade han härvid, att jag spelar högst ogerna: ja! jag har en riktig afsky derför. E7) ät dh oe 1 . 2 1 1 2 a och 5: francs 1 penningar; en aunan gång hade Houdailles Jo! jag skall hatva der ärar att säga rena sanningen, om man också högg mig 1 stycken. Pres. Det är nu alldeles icke fråga om att hugga Er i stycken; utan svara helt enkelt på min fråga. Houdaille: Jo! tärningarne och det öfriga låg allt uti lådan till en kommod, som jag en gång köpte på en auktion. Pres. Hvad har Ni då förr sysselsatt Er med? Houdaille: jag har hållit bank i Montauban och Cahors. Pres. Ja så! då är det icke underligt att Ni har en sådan förskräckelse för alla slags spel! Houdaille. Precist så, Hr President. De uppträden, hvartill jag derunder varit vittne, och åsynen af de många ynglingar som förstört sig på spel, ha ingifvit mitt menniskoälskande hjerta en oöfvervinnerlig afsky derför. i Houdaille fortsatte härefter sin berättelse med samma goda kontenanss och berättade, huru han vid sista mötet med M. S. faderligt varnat honom, för hvilken han hade samma ömhet som om det varit hans egen son, att icke spela. Tillfrågad öfver sin bekantskap med Guibert, försäkrade han, att denne var en ganska hederlig man, som han icke kände om I han stupat på honom, förr än samma dag, då han der träffat M. S., bjuden likasom denne på champagne och en kalkon med tryffel, hvilket icke var en rätt att förakta. Härefter hördes en Baron H... som intygat att han varit inne hos en restauratör till middagen en dag då det regnat starkt. Som han varit utan paraply, hade Hr Guibert, som äfven suttit på värdshuset, föreslagit honom att stiga upp till sig ett par hus derifrån, tills regnet gick öfver. Hit hade ett par åndra personer genast derefter inkommit, man hade pro ponerat ett parti ecartg, och Baronen, som spe lat med de inkomna gästerha, emedan Guibert legat och rökt em cigarr på soffan, hade på ettpar timmar tappat 1300 francs. Er Kunglig Eifmedikus, vid namn Comte; hördes härefter: mine Herrar, yttrade han, jag har ganska litet att säga om denna saken, ty jag betjenar mig aldrig af enkom skurna kort. Sådana. äro endast gjorda för nybegynnare, men jag behöfver dem icke för mina turer. Härvid tog han en vanlig kortlek, och visade, huru han i ett ögonblick kunde förvandla ruter sjua till spader dam, utan att någon kunde se huru det gick till, samt blandade och gaf, så att han alltid sielf fick Kungen. i Ännu åtskilliga vittnen hördes härefler öfver Guiberts och Houdailles bedrägerier, I frågan om procenteriet, som var den, andra anklagelsepunkten, framträdde en Juris Student, vid. namn Verneuil, som berättade, att Herrarne Martin och Heral sistl. år hade åtagit sig att skaffa honom lån emot revers. Hin hade då utgifvit tvänne skuldförbindelser, hvardera på 2,000 franes med olika förfallotider, för hvilka han hade erhållit go buteljer vina RK a ER AA