mm NMÄe Sv OO SAM FRE RPER SE bHBHB3BBEIR Nr ee viLiuUuU äandilt finna det i samma mon mera som glansen träder i förbund med konsten. -— — — -— — -— — Djurgärds-staden, förut upptagen af Båtsmans-stugor, fortfor länge att vara bebodd af sjöfolk, hvilket man, så länge sjöfarten ännu var. lifligare, här träffade i öfverflöd. Gröna Lund var den allmänna förfriskningsorten för så väl sjölifvets hjeltar, som hvarjehanda annat folk af den obemediade klassen. Att döma af Bellmans målningar, lärer bär stundom gått lustigt til Eno lifligare vexling och en mera landtlig förnöjelse erbjöd dock Hasselbacken, — ett värdshus af lägsta rangen. En röd koja låg på höjden af det nuvarande Ludvigsro (hvarest Herr Fierre Bichard har sin restauration); det var Hasselbacks-krogen. — Planen nedanför, som nu intages af Herr Pohls konditori, Manegen, den pybyggda Vauxhallen m. m., var ännu öfvervävt af täta hasseloch hagtornsbuskar, hvilka sistnämnda med sin hvita blombeklädnad gåfvo det vackraste afbrott åt den för öfrigt gröna bottnen. Beläget mot solsidan, blef detta ställe tidigt grönt, och redan de första sommeardagarne såg man en skara utvandra med matkayten, lägrande sig på den af buskar och träd skuggrika platsen, der sjömän, arhetare, gereenskap och betjening, samt allehanda folk af de fattigare :klasserna, på flerfaldigt vis förlustade sig, och äfven kunde i rikare mått pjuta vedergvickelsens sparsamma ögonblick, på en tid då källaroch kroglifvet ännuej utgjorde hvardagslif. Här funnos repgungor, här ;dansades och Icktes, här hördes fioler,; nyckelharpor, gigor och vallhorn; här samlades fogelfängare och birflare, marktschrejare och tiggare; månglerskor och gycklare, i ett brokigt hvimmel; glammades och grältes, sjöngs och väsnades; alla påhitt af den råa sinnrikheten, åla uppiåg af den öfverdådiga glädjen -anställdes; vinets gud hade sina aharen uppresta, Amor sköt sina pilar, skyddad från förtalet, inom sina välkända förskansningar: allt andades munterbet, lycka, förgätenhet al .veridens tunga och besvär. Till åskådande af denna brokigt rörliga tafla lockades mången bildad man. Stundom voro dock orgierna så vilda och saturnalierna så fria, att man endast noder förklädnad kunde till dem vara vittne. På detta sätt fördold, träffades någon gång sjelfva Gustaf HI. Den man var säker att ofta råka, var Bellman, som sjelf blandade sig i dekyrande kretsarne, för att liksom ertappa menhiskolynnet i något af dess obevakade ögonbiick. Man märker ock på bans lefvande framställningar, att han sett dessa grupper med egna ögon, i deras friska, osminkade verklighet; att han med snillets blick studerat menskligheten på denna ståndpunkt, der man ännu ej vet att dölja sin svaghet eller förkläda sina begär, och der således naturmenniskan framträder, väl i sin råhet, men ock i hela sin ojäfviga sanhing; liksom i de Nederländska mäSstarnes bambocciader, bland hvilka mången visar, att äfven måleriet kan af de lägsta föremål åstadkomma ett ädelt konstverk. Bellman fann man företrädesvis sittande under den stoon Al an FR R 1 a Pag. 23 —— Am