Tända lågor, trogna svar —
Och sen slut på älskarns smärta.
Mannen driftig, stark och god
Hvarken yfves eller klagar;
Hustrun med ett kärligt mod
Honom och de små omlagar,
Ära, tukt och huslighet,
Såsom Englar, dörren vakta
Och , Palatset till förtret,
Smyger lugnet in så sakta.
Och när far från milan går
Svart, som korpen, till sin bydda,
Mor , som väntat honom, står
Gladiynt: båda synas brydda.
Sen beställsam, god cch öm,
Skyndar hon om gubben laga,
Lägger bort sin grofya söm,
För att mat ur skåpet taga,
Nu på bergslagsmanna vis
Hon ej bränviusflaskan glömmer;
Mannen njuler af sin spis
Och sin sup i botten tömmer.
Strax de fromma barnens tropp
Samlar siz omkring den glade:
Friska kinder, fyllig kropp,
Drag af far sin hyar en hade.
Så i fromhet och i tro
Bergsbon, efter svettig möda,
Njuter med förnöjsam ro
Sin ur hällen brutna gröda,
Går från mörka skogens fjell,
Att en fröjdfull lättnad finna
I sitt låga lugna tjäll,
Hos sin ömma, trogna qvinna.
Sork FR